Hur ska domen mot Breivik bli? I avvaktan på den riktiga domen ska jag så här dagen före domsavkunnandet i Oslo tingsrätt säga vad jag skulle ha kommit till för resultat. Min uppfattning går stick i stäv med åklagarsidans och är förenlig med Breiviks egen. Jag menar att Breivik ska anses vara klart tillräknelig och dömas till längsta möjliga fängelsestraff.
De ohyggligt hemska och djupt tragiska händelserna i Norge den 22 juli 2011 har som bekant avhandlats rättsligt under en lång huvudförhandling i sal 250 i Oslo tingsrätt med Anders Behring Breivik som tilltalad. Domstolen har haft tid att fundera på hur domen ska bli. I morgon fredag är det dags. Många väntar med spänning. Inte minst alla de många anhöriga till de grymt mördade personerna av vilka många var barn, och de barn och andra människor som var nära att få sätta livet till. Varje människa i Norge är i vid bemärkelse ett brottsoffer till följd av Breiviks attentat mot det norska samhället.
Redan innan Breivik i morgon får sin dom av tingsrätten har en kommission i Norge (den s k 22 julikommissionen), som haft i uppgift att utreda de norska myndigheternas agerande före och efter terrorattackerna, avgett sin ”dom” mot samhället. Kommissionen har riktat tydlig och frän kritik mot främst polisen. Polisen borde enligt utredningsrapporten kunnat stoppa Breiviks förödande handlingar tidigt. Redan när han köpte kemikalier i stora mängder eller i vart fall efter bombsprängningen i regeringskvarteret i Oslo borde en aktiv polis ha satt stopp för honom. Ord och inga visor alltså. Den skarpa kritiken har också lett till att en del i ledande positioner avgått från sina befattningar.
Men åter till Breivik själv. Hur ska domen mot honom bli? I avvaktan på den riktiga domen ska jag så här dagen före domsavkunnandet i Oslo tingsrätt säga vad jag skulle ha kommit till för resultat om jag vore en av ledamöterna i domstolen.
Själva skuldfrågan synes från rent objektiv synpunkt enkel. Sällan har väl så överväldigande bevisning funnits mot en åtalad gärningsman, som därtill erkänt att det är han som ligger bakom både bombattentatet i Oslo och de efterföljande avrättningarna på Utöya. Visserligen har Breivik kommit med en märklig nödvärnsinvändning för sina handlingar till skydd för det norska samhället. Den invändningen lämnar jag emellertid utan avseende som uppenbart ogrundad.
Men så är det ju det där med tillräkneligheten. I Norge liksom i många andra rättsstater måste man anses vara tillräknelig för att kunna dömas till straffansvar. Det är för övrigt en princip som kan väntas återinföras också i svensk rätt. Den svenska Psykiatriutredningen har i april 2012 föreslagit bl a det i betänkandet ”Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd” (SOU 2012:17).
För att vara tillräknelig måste gärningsmannen anses ha förmågan att förstå betydelsen och konsekvenserna av handlandet. Om Breivik ska anses vara tillräknelig eller inte har det funnits skilda uppfattningar om under målets handläggning. Psykiatriska utlåtanden har lämnats med helt olika bedömningsresultat i tillräknelighetsfrågan. Ytterst är det Oslo tingsrätt som avgör frågan.
Åklagarna har i rätten argumenterat för att Breivik ska anses otillräknelig och dömas till rättspsykiatrisk tvångsvård medan han själv kämpat för att betraktas som tillräknelig.
Min bedömning är att Breivik ska anses vara klart tillräknelig. Som grund för mitt ställningstagande ligger Breiviks omfattande planerings- och föreberedelsearbete med bombtillverkning, vapenhantering m m. Som jag ser det är det uppenbart att Breivik – sina bisarra idéer till trots – inte kan anses sakna förmåga att förstå betydelsen och konsekvenserna av handlandet.
Min uppfattning går alltså stick i stäv med åklagarsidans och är förenlig med Breiviks egen. Men i sistnämnda hänseende råkar det bara vara så; för mig saknar Breiviks egen uppfattning all betydelse.
Jag hörde Breiviks försvarare Geir Lippestad i en radiointervju uttala att vi måste räkna med att Breivik en dag åter blir en fri man. Det tror inte jag. Ingen beslutsfattare kommer någonsin att vare sig våga eller vilja återge honom friheten.
För egen del skulle jag önska att det fanns möjlighet att döma Breivik för terrorbrotten och massmorden till ett äkta livstidsstraff. Ett sådant straff saknas emellertid i Norge. Därför stannar jag för den påföljd som är närmast jämförbar med livstidsstraffet, nämligen längsta möjliga tid, 21 år, i förvaring. Den påföljden kan senare med fem år i taget förlängas om det behövs för samhällsskyddets skull.
Alla brottsoffer och lidande anhöriga liksom samhället själv får därför i samband med domsavkunnandet i morgon tyvärr ingen garanti för att domen, om den vinner lag kraft, medför en livslång inlåsning av Breivik. Det hade man inte heller fått om det gällt en livstidsdom som avkunnats i Sverige.