Foto: SVT
Debattinlägg

”Barn kan pressas att erkänna något de inte gjort”

Opinion ·

”Att få ett barn som är offer att berätta vad det varit med om kan vara svårt. För att få dem att berätta krävs ibland både tid och en skicklig förhörsledare. Att få ett erkännande från ett barn som är misstänkt för att begått övergrepp mot ett annat barn är naturligtvis ännu svårare”, skriver Börje Svensson.

Om debattören

Börje Svensson
Leg. psykoterapeut

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Skakad stänger jag av teven och går till datorn för att tänka kring det jag sett. Min omedelbara reaktion efter att ha sett den första delen av programmet om Kevin är att sekretessen måste brytas.

Barnen som ska skyddas av sekretess är nu vuxna och vill själva läsa förundersökningen. De lever i osäkerhet om vad som hänt och vill ta del av det underlag som ligger till grund för att polisen fann dem skyldiga till att ha dödat Kevin.

LÄS MER: ”Barn ska inte pekas ut som mördare på skakig grund”

Att de själva ska få ta del av materialet är en förutsättning för att de ska kunna förhålla sig till de beslut som fattades när de endast var fem och sju år gamla och som påverkat hela deras liv fram till nu.

När Kevin dödades arbetade jag som psykoterapeut på Rädda Barnens centrum för barn i kris. Där arbetade jag terapeutiskt med barn som var offer för sexuella övergrepp och med barn som begått sexuella övergrepp.

Min kontakt då med Kevinfallet var genom socialtjänsten och Bup som konsulterade Rädda Barnen när de planerade för de sociala och psykiatriska insatserna för barnen som skulle ha dödat Kevin.

Jag minns att vi då inte hörde några röster som ifrågasatte det polisen kommit fram till, att det var två barn som dödat ett annat barn. De frågetecken som då fanns var omkring hur det gått till då Kevin förflyttades nere vid sjön.

Orkade två små barn bära ett mindre barn så lång väg?

I reportaget säger förhörsledaren Ingrid Harrysson ungefär så här: ”När man ska prata med barn då får man tänka tid”.

De rekommendationer som då fanns när det gällde barnförhör, om att endast förhöra barn en eller två gånger, var inte realistiska.

Genom åren har jag både intervjuat många barn som varit offer för övergrepp och barn som begått övergrepp mot mindre barn. Jag har även observerat polisförhör med barn och varit handledare för poliser som arbetat med barnförhör.

Att få ett barn som är offer att berätta vad det varit med om kan vara svårt. Barn har ingen överblick över vilka konsekvenser det kan få för dem själva. De kan känna skuld, skam och rädsla för repressalier för att de ”skvallrat”.

För att få dem att berätta krävs ibland både tid och en skicklig förhörsledare.

Att få ett erkännande från ett barn som är misstänkt för att begått övergrepp mot ett annat barn är naturligtvis ännu svårare. Barnet vet att det gjort något som är fel och är rädd för de konsekvenser det kan innebära att berätta sanningen.

Utan vissa påtryckningar, ledande frågor och citat från offrets berättelse är det ofta svårt att få ett erkännande. Ledande frågor kan leda rätt, men också fel. Barnet kan på grund av stark press erkänna något det inte gjort.

Jag minns en pojke jag hade i behandling på Rädda Barnen. Han var placerad i fosterhem för att han var farlig för sig själv och kanske även för andra. Ett rum i fosterhemmet skulle renoveras. En matta skulle läggas och en vägg skulle byggas om.

Mattläggaren glömde sin stora mattläggarkniv. När han kom tillbaka för att hämta den var den borta. Pojken blev misstänkt och man oroade sig vad han skulle kunna göra med den stora kniven.

Fosterföräldrarna pressade honom att erkänna att han tagit kniven. Pojken nekade.

När pojken kom till mig på Rädda Barnen fortsatte jag att ”förhöra” honom om kniven. Då bröt han ihop och berättade att han tagit kniven och kastat den i sjön.

Efter några månader visade det sig att den snickare som renoverat väggarna gjort ett fel och man bröt upp den nybyggda väggen. Där fanns kniven.

Snickaren hade av misstag råkat spika in den i väggen.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.