Vad innebär det att vara radikal?

Ett svar är att handlingen måste tolkas genom det omgivande motståndet. Du är med andra ord revolutionär i relation till den omgivande samhällsordningen.

En radikal och revolutionär handling går också att definiera genom sina konsekvenser, inte minst eftersom det skall finnas ett slutmål, en samhällsomvandling.

Och den måste vara genomgripande, på alla plan. Eftersom det ingår i sakens natur att bryta mot en slags samhällelig överenskommelse är det viktigt att både mål och medel är i det närmaste genomskinliga till sin natur.

Man skall veta varför handlingen har skett och av vem – det skall gå att etiskt lyfta handlingen in i just det större syftet.

En revolutionär handling kan naturligtvis vara individuell, självklart.

Den som exempelvis gömmer en människa som ska deporteras genomför en radikal handling, som förhoppningsvis kommer leda till ett systemskifte – för individ och samhälle – och även om det tar sin givna tid, så är i alla fall resultatet direkt givet. En människa är räddad från övergrepp, tortyr och död.

Det är en slags individuell revolution där samhällets omgivande lagar får stå åt sidan för det större sammanhanget. 

Den senaste tidens ”brytfester”, där man säger sig överta det offentliga rummet som en del av en större revolution, ja då blir det genast problematiskt – inte minst för oss som upplever oss vara både radikala och revolutionära.

Vad blir konsekvenserna? Är det verkligen ett steg mot revolutionen?

Nej. Tvärtom.

Det är ett steg mot en sekteristiskt slutenhet som vi historiskt har sett flera exempel på i Sverige, där slutna vänsterrörelser utvecklat en egen dagordning och ett eget system.

System som till slut bara blir helt kontrarevolutionära.

I samband med en mycket omdiskuterad ”brytfest” som fullständigt urartade till en slags kollektiv skadegörelsepsykos säger Simon Lerkot Berglind följande: ”Brytfest är ett steg på vägen mot revolution för den utomparlamentariska vänstern” och ”att slåss med poliser och förstöra byggnader är jag helt för”.

Om man, som jag, är vän av en annan slags ordning är den som ”brytfest” representerar, där man menar att festande är en radikal handling, så skulle jag vilja påstå det omvända.

Att renovera lägenheter för boende i utsatta områden och skapa fria gratis aktiviteter för barn utan ekonomisk resurser hade varit betydligt mer radikalt och revolutionärt.

Det som ”brytfest” representerar är ingenting annat än en individuell befrielse på bekostnad av det kollektiva och har absolut ingenting med radikalitet att göra, tvärtom.

”Brytfest” är ingenting annat än en rörelse som till sin natur är både småborgerlig och självförhärligande.

Den icke parlamentariska rörelse från vänster som i stället skapar en plattform för barn i segregerade områden, som exempelvis ambulerande bibliotek, musik, teater eller konst – ja, den autonoma rörelsen skapar en revolution och samhällsomvandling som sträcker sig ut i både tid och rum.