Regeringen finansierar permanenta utgiftsreformer med osäkra skatteinkomster trots att reformutrymme saknas.
Jämfört med både Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet har regeringen en mer optimistisk syn på de offentliga finanserna.
Exempelvis menar Konjunkturinstitutet att det strukturella offentliga sparandet kommer att hamna på 0,4 procent av BNP 2018. Det skulle i så fall ligga i linje med det nya överskottsmålet (0,33 procent) som ännu inte är infört och klart under det överskottsmål som fortfarande gäller under 2018 (1 procent).
Utifrån Konjunkturinstitutets prognos finns det följaktligen inget utrymme för ofinansierade reformer. Inte heller med regeringens mer optimistiska bedömning (0,6 procent) finns det något utrymme eftersom det fortfarande är det gamla överskottsmålet som gäller.
I Regeringens plan ingår att genomföra ett antal skadliga skattehöjningar som försämrar drivkrafterna för jobb och företagande.
Bland annat kommer fler inkomsttagare att tvingas betala statlig inkomstskatt. Under mandatperioden stiger andelen heltidsarbetande som tvingas betala en marginalskatt på över 50 procent från 29 till 36 procent.
I underlaget konstateras att skattehöjningen visserligen kan leda till ett minskat arbetsutbud som gör att skatteintäkterna blir lägre än beräknat. Men sedan väljer man att räkna som om de negativa effekterna inte fanns.
Det här tillvägagångssättet är orimligt.
Vid osäkerhet bör man räkna försiktigt. Försiktigt innebär i det här fallet att ta hänsyn till negativa effekter – inte att blunda för dem.
På motsvarande sätt är det med andra skattehöjningar, som den planerade skatteökningen på 3 miljarder kronor för ägarledda företag som så klart får negativa effekter på företagandet.
På det här sättet överdriver man intäktssidan i budgeten för att få det att se ut som att man har råd med mer än man har.
Att finansiera reformer som med säkerhet kommer att kosta med intäkter som är osäkra är olyckligt.
Man kan även ifrågasätta bedömningar på utgiftssidan i den samlade offentliga ekonomin.
Det konstateras att utgifterna för asylsökande och nyanlända minskar fram till 2020. Man vad tror regeringen händer när de nyanlända lämnar systemet för etableringsersättning? Rimligtvis lär vi då få en ökning av försörjningsstödet.
Oavsett hur den offentliga sektorn hanterar den inbördes relationen mellan stat och kommunsektorn, blir det en ökad ekonomisk belastning. Även här talar osäkerheten för att inte ta ut några vinster i förväg.
Innan man tillgodoräknar sig ekonomiska vinster av minskat bidragsberoende, borde man presentera åtgärder som gör det sannolikt att integrationen kommer att förbättras.
Det är glädjande att konjunkturen utvecklas väl. Men det vore ett misstag i det här läget att gå in för permanenta utgiftsökningar utifrån en osäker finansiering. Istället borde regeringen satsa på strukturreformer, men sådana lyser med sin frånvaro i vårpropositionen.