För nästan exakt ett år sedan avaktiverade jag min profil på Facebook och skrev en uppmärksammad debattartikel om det här på SVT Opinion.
När jag läste Frida Boisens krönika ”Att vara beroende av Facebook är inte sjukt” reagerade jag.
Hon grundar sitt resonemang på en studie där äldre människor blivit piggare fysiskt och psykiskt när de fått tillgång till ”sociala medier, datorer, uppkoppling, rubbet”. Boisen avproblematiserar sociala medier genom att referera till ”en grupp på 120 äldre personer i England och Italien” (Referens till artikel och studie saknas).
På en punkt är Frida och jag rörande överens. Människan är ett socialt djur.
Men istället för att grunda mig på hur 120 engelska och italienska panschisar mår när de får wifi och Firefox, så tänkte jag berätta hur det har varit att vara utan Facebook under ett år.
Jag kommer ihåg när jag vaknade den morgonen i slutet av förra året.
Känslan att sluta med det som jag lagt så mycket tid på kändes hisnande. Men bara efter några dagar så var det som om jag aldrig haft Facebook.
Jag saknade det inte alls. Det var nästan en besvikelse. Poff. Bara borta. Inget mer än så.
Mitt liv förändrades. Det fick färre avbrott. Jag blev till exempel mer fokuserad på jobbet.
Barnen och jag började prata mer. Idag hinner vi komma in i samtal och resonemang på ett annat sätt. Stressen minskade. Jag blev bättre på att vara uppmärksam under längre perioder.
När jag använde Facebook lajkade, klickade och delade jag grejer för att kika in i andras tillrättalagda vardag. Någon slags pågående ointresserad informationsinhämtning om andras liv.
Numera slipper jag förhålla mig till en massa mindre saker: Någons senaste post, någon som blivit ihop med någon, eller inte blivit ihop med, någon som lagat mat, fyndat, fixat, någons live-hockey-kommentarer (”HEJJA LULEÅÅÅÅ!!!), vad någon tycker om SD – och vad nån annan inte tycker om SD, vem som gillat vad och vem som gillar för mycket och andras barn och semester och ”kolla det snöar” och så vidare.
Mitt sociala liv har blivit rikare utan Facebook. Det är svårt att exakt beskriva den känslan, men mitt sociala liv är liksom… saftigare.
Jag har utvecklat en hypotes kring det: När jag tidigare fick små microportioner social interaktion via Facebook kände jag mig aldrig så ensam att det blev outhärdligt.
Men de där microportionerna var som tomma kalorier, de funkade i stunden.
Det är lite som att äta små bitar wienerbröd hela dagarna, man blir ju mätt, men egentligen har man inte fått i sig något vettigt.
Ett tag upplevde jag en backlash: Utan länkarna och lajksen blev jag mer ensam när jag plötsligt inte hade mitt nätverk online. Jag blev faktiskt lite lappsjuk här i min stuga i Norrbottten.
Men detta hanterade jag genom att aktivt söka mig till fysiska sociala sammanhang.
Jag sa ofta till barnen: ”Kom igen, vi drar ner på stan och käkar, jag måste få se lite folk!”.
Istället för lajks så började jag ringa min mamma och pappa och mina kompisar oftare (men folk svarar sällan för att prata i telefonen, det verkar ha blivit sekundärt ”Kan du inte skicka ett meddelande på Messenger..?”).
Vi köpte ett pingisnät till köksbordet och bjöd kompisar på rundpingis och pizza.
Jag hade födelsedagsfest för första gången på 18 år med fysiska flyers, stora högtalare, bastu, stroboskop och gemensam matlagning.
Utan fickan full med lajks, kommentarsfält och delningar har jag tvingats träffa fler människor IRL.
Jag har börjat längta efter att fysiskt träffa folk.
Det bästa har varit de ostörda kvällarna med hänget runt matbordet med mina barn och med min tjej. Helt utan pill i telefoner, bara vi där och då. Vi har gjort läxor, ätit och pratat länge, skrattat, snackat skit om till synes meningslösa saker ur vardagen.
Som på Facebook, fast i verkliga livet och utan avbrott.
Enligt den senaste Mediebarometern använder du i snitt sociala medier 49 minuter om dagen om du är mellan 22-44 år gammal.
Det finns säkert en medelväg, men det jag lärt mig är att det är varken onaturligt eller konstigt att strunta i att läsa och skriva om sitt och andras liv online.
Paradoxalt nog så är att vara lite avskärmad själva drivkraften till att ha kvalitativa sociala möten, man har liksom inte redan läst allt på nätet.
Jag håller inte med den självutnämnda digitala mediaexperten Frida Boisen, och för att rättfärdiga överdriven närvaro i sociala medier behöver man bygga ett case som är bättre än 120 italienska och engelska gamlingar.
Så jo, jag tycker att det är sjukt att vara beroende av Facebook.