Foto: Petra Kyllerman
Debattinlägg

”Jag blev dumpad – men nej jag skäms inte”

Kärlek ·

”Jag tycker att det är dags för oss alla att bli mer ärliga och öppna när det gäller jobbiga saker. Sluta skämmas och bara säg som det är”, skriver Carola Wetterholm.

Om debattören

Carola Wetterholm
Niobarnsmamma

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

I 26 år levde jag ihop med samma man, vi fick tillsammans nio barn, och vi hade ett bra liv.

Tills gräset en dag blev grönare på andra sidan, och han flyttade ifrån mig och barnen och hem till en annan kvinna.

Första året så var mitt liv i spillror, jag kämpade hårt varenda dag för att överhuvudtaget orka möta omvärlden. Att hålla näsan ovanför vattenytan.

Alla tankar ledde tillbaka till honom och situationen. Jag älskade honom, och jag hade aldrig slutat kämpa för hans skull, men han valde att klippa och gå.

Brutalt.

Mitt i allt detta förväntades jag, och förväntas fortfarande, låtsas för barnen, och alla andra, att det var ett gemensamt beslut, att jag mådde bra, och att jag inte var ledsen.

Att ljuga alltså.

Jag har aldrig ljugit för mina barn förr, och jag gjorde det inte nu heller. Min starka övertygelse är att sanningen må göra ont, men att den alltid är bättre än en lögn.

Hur ska man kunna låtsas att allt är bra, när man konstant har tårar i ögonen och paniken kryper i kroppen? När barnen frågar var pappa är och när han kommer hem, vad ska jag svara då? Dra nån hitte-på historia som skyddar honom? V a r f ö r ska jag göra det? Vem mår bättre av det?

Men den allmänna åsikten verkar vara att jag ska ljuga. För barnens skull. För det har vuxna bestämt är bäst.

Kanske är det för att de själva tycker det är jobbigt att konfronteras med någon annans förtvivlan och sorg? Att de själva sopar under mattan.

Jag tror inte på det, jag tror på att säga som det är, enkelt och utan krusiduller.

Men nog blev det lite dålig stämning när jag sa att jag blivit lämnad och att jag var ledsen. Jag vet att jag väckt obehag – kan det hända oss, som sågs som tokstabila, så kan det hända även dem.

Jag har många gånger gått en omväg för att slippa möta folk, allra helst fredagskvällar på affären när de ska hem och fredagsmysa, för att slippa vara en partypooper.

Inte för att jag skäms för det gör jag inte, men för att slippa sabba deras sinnesfrid.

Flera gånger frågade bekanta glatt var min man var, det var länge sen de sett honom. Att då tvingas säga att jag blivit dumpad och mådde skit var jobbigt.

Att se hur besvärade de blev, och hur de snabbt ville släta över sitt klavertramp. Hur de fick bråttom att kolla mobilen och sen ursäkta sig med att de måste vidare.

Jag har känt en styrka i att säga som det är, även om det inte var helt enkelt. Det var bitvis fruktansvärt jobbigt och jo jag har ibland låtsats som att allt varit bra, för att jag inte har orkat ta folks beklagande.

Jag förstår att det är chockerande att få ett sånt deppigt svar på en slentrianmässig fråga, men om jag inte sagt som det var, rakt på sak, där och då i den situationen, när skulle jag då sagt det? Väntat på att djungeltelegrafen spridit det? Att rykten florerar?

Skulle jag ha lagt på ett leende och låtsats att allt var okej? Nej, jag tar hellre tjuren vid hornen och berättar som det är så är man av med det.

Och någonstans blir det lite enklare när folk vet. Nästa gång törs de fråga och det är raka rör i stället för att dansa i cirklar. Skönt.

Jag tror att om vi försöker våga vara ärliga och nakna när det gäller att bli lämnade, så skulle vi själva må bättre. Jag upptäckte oväntat hur mycket stöd jag fick från olika håll och det är jag tacksam över.

Att bli dumpad gjorde mig på något sjukt vis starkare. Jag tycker att det är dags för oss alla att bli mer ärliga och öppna när det gäller jobbiga saker.

Trots allt händer det nästan alla att man någon gång blir dumpad, sårad och sviken och det måste både de drabbade och omvärlden kunna hantera på ett schysst sätt.

Sluta skämmas och bara säg som det är.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.