I dag fredag riktas strålkastarljuset för en kort stund mot Stefan Löfven (S) när Europas stats- och regeringschefer samlas i Göteborg för det sociala toppmötet.
Men att mötet är själva höjdpunkten i regeringens och LO:s Europapolitik avslöjar en uppenbar brist på ambition.
När mötet är över och Löfven har fått sina handslag och sina toppmötesbilder att hänga på väggarna i Rosenbad kvarstår EU:s riktiga problem.
Hur regeringen och LO vill bidra till att lösa de utmaningar Europa står inför och hur Sverige tänker sig att det fortsatta EU-samarbetet ska gestalta sig i en formativ tid är lika höljt i dunkel som tidigare.
Det sociala toppmötets crescendo är när Europas ledare skrivare under en proklamation om den sociala pelaren, som är tänkt att tillföra en social dimension till Europasamarbetet.
Att knappt något förutom de närmast sörjande vet vad proklamationen innebär säger något om hur mycket den betyder.
Likväl innehåller proklamationens 20 principer sådant som EU faktiskt inte bör bestämma om: arbetsvillkor, lönesättning och föräldraledighet för att nämna några saker.
I bästa fall är det som Löfven säger att toppmötet inte betyder något bortom de sedvanliga toppmötesprocedurerna.
Det verkar som att regeringen eller LO inser det som stått klart för Alliansen under lång tid: att en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik i EU innebär kompromisser med 27 andra medlemsstater och att det i slutändan är Sverige som behöver anpassa sin politik till resten av Europa och inte tvärtom.
Om det är som Löfven säger, och mötet inte är mer än symbolik, kan man på goda grunder fråga sig varför regeringen och LO inte lägger sin tid och energi på sådant som faktiskt betyder något.
LO visar upp en uppenbar oförmåga att prioritera när de vill att Europas ledare ska samlas för att diskutera principer de inte vill ska bli verklighet.
Europa lider inte brist på utmaningar för att uttrycka sig milt.
En boll studsar emellertid alltid två gånger och i värsta fall har den svenska regeringen och LO varit pådrivande för något den nu inte mäktar med att stoppa.
Det finns många, inte minst inom Socialdemokraternas egen grupp i Europaparlamentet, som anser att toppmötet och den tillhörande proklamationen inte på långa vägar är tillräckligt och att EU behöver gå från ord till handling och göra verklighet av det sociala Europa med konkreta initiativ, lagstiftning och transfereringssystem.
När den gruppen får stöd av kontinentaleuropeiska länder, som Frankrike, i vilka debatten ser helt annorlunda ut än i Sverige blir det svårt för regeringen att stoppa bollen som den själv satt i rörelse.
Stefan Löfven skulle aldrig erkänna det men LO säger det till och med öppet. De vill inte att det sociala toppmötet resulterar i mer än en kort stunds uppmärksamhet ochförhoppningsvis en skjuts i opinionen. Men det finns stora risker med regeringens agerande.
Förutom att det är svårt att stoppa den boll som regeringen satt i rörelse innebär Löfvens förhållningssätt, där han säger en sak men menar en annan, att Sveriges inflytande och trovärdighet som samarbetspartner undergrävs.
Det här är något som utan tvekan har bidragit till att Sveriges betydelse i EU har minskat under Socialdemokraternas regeringsinnehav.
Europas högdjur lämnar Göteborg i kväll, men Europas problem kvarstår. Därför är det hög tid för regeringen och LO att formulera en politik som gjuter mod i Europasamarbetet och svarar mot de verkliga problem Europa och Sverige har.
Det handlar dels om att stärka konkurrenskraften och skapa förutsättningar för jobb och tillväxt. Men det handlar också om att hantera flyktingkrisen, möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark.
Lyckas vi med detta får vi ett Europa som är långt mer socialt och bättre rustat för framtiden än det en social pelare någonsin kan åstadkomma.
Det är Europas verkliga utmaningar 2017 och det är dem Sverige borde ägna tid och energi åt att hitta lösningar på.
