Jonas Colting blandar ihop begreppen i sin debattartikel på SVT Opinion, han verkar göra direkta paralleller mellan kortsiktighet om träning/välmående kontra högintensiv och maxpulsträning.
Det finns ingen sådan parallell.
Att det är bra att träna högintensivt är på flera håll bevisade, där till och med personer med hjärtproblem har haft god utveckling av ökad syresättning i kroppen tack vare uthållighetsträning i den så kallade högintensiva pulszonen.
Colting påstår att lämpligheten i aerob (som också intervallträning kan vara, i allra högsta grad) träning är extra lämpad för oss människor och att ”världens bästa sprinters tävlar i tio sekunder och vilar ibland månader mellan tävlingarna i konstant rädsla för överansträngning”, men också att människor kan springa flera dagar utan att bli skadade.
Ibland tänker jag att det vore härligt att se världen med så onyanserad blick som Colting verkar ha gång på gång, allt blir ju onekligen lite lättare då.
I verkligheten fungerar det ungefär så här: Om du sticker ut helt utan förberedelse på firmafesten och kör maxade 60-meterslopp kommer dina baksida-lår inte klara av det.
Men om du på en liknande fest året efter kommer springa 48 timmar i sträck kommer kroppen också säga ifrån.
Vår kropp och fysiologi är fantastisk på att anpassa sig. Man blir, som bekant, bra på det man tränar.
Med allt det här sagt kommer man kanske aldrig närmre en sanning än följande (helt oväntat – jag vet): Det är bra med lite av varje – träna, äta, sova, spela TV-spel, läsa böcker eller hemnetknarka.
Lite lagom dos och sunt förnuft mår kroppen och själen bäst av.
Detta emotsäger såklart vad Colting tycker om både mat och träning, då han bland annat också tycks anse att ortorexi inte existerar. Man kan springa för mycket lugn distans, man kan träna för mycket högintensiv träning.
Varför sen Colting verkar tro att de som stödjer högintensiv träning skulle tycka att år av lugn distansträning skulle vara slöseri går däremot över mitt förstånd.
Låter mest som ord från en rättshaverist.
I min träningsgrupp med motionärer lyfter jag och min kompanjon alltid fram det absolut viktigaste: Det ska vara kul att träna.
Det är trots allt den viktigaste komponenten för att komma ur det så farliga soffliggeriet så många av oss faktiskt ägnar för mycket tid åt.
Om man som elitidrottare, eller för den delen en motionär som tränar mycket, lyfter blicken och tänker tillbaka. Hur kul är det att springa ”distans” i början?
Att Colting kanske har glömt hur det känns att springa tre kilometer och känna att man inte kommer en meter längre är såklart inte så konstigt, men trots det, är det verkligheten för väldigt många.
Vad kan man göra då? Jo – träna roliga intervaller med hög intensitet och kort vila och därmed öka sin aeroba förmåga.
Alla kan träna tillsammans, ingen kommer i mål 35 minuter efter sista person. Alla känner sig inkluderade, alla känner sig sedda.
Ja, just det.
Till skillnad från vad Coltings slutklämmer sig fram till finns det såklart ingen korrelation mellan kortare träning och ingen träning alls.
Hur skulle det kunna finnas?