När den elektroniska dansmusiken blivit synonym med berusade stekarfans blickar Daft Punk bakåt i genrens historia. Deras nya album har prisats av en enad, manlig kritikerkår – men Random Access Memories ger en förljugen bild av musikhistorien. Få genrer kan stoltsera med så många framgångsrika kvinnliga artister som discon. Men inte en enda kvinna verkar få plats i Daft Punk-männens värld, skriver Tobias Norström, musikkritiker.
I ett reportage om Avicii i den amerikanska tidningen GQ pratade nyligen den svenska houseproducenten om besvikelsen att han under en spelning bara fått en (1!) bh uppkastad i dj-båset.
Det är symptomatiskt för en musikgenre som mer och mer kommit att handla om manliga discjockeyer som fäller repliker om att de, med Sebastian Ingrossos bevingade ord, ska ”fuck this night club in the pussy”.
Den elektroniska dansmusiken har, kort sagt, blivit synonym med en festkultur av berusade fans och ett själlöst musikproducerande i hotellobbys.
Det är en utveckling som Daft Punk med aktuella albumet Random Access Memories vill nyansera. Exempelvis har skivans inledande spår fått den illustrativt tydliga titeln Give Life Back to Music. Men det är samtidigt en positionering som helt och hållet görs genom att reproducera föreställningen om genrer som house och disco som manliga uttryck – en föreställning som dessutom verkar slå rot hos både svenska och internationella musikjournalister.
Inför släppet av nya skivan presenterade Daft Punk bland annat The Collaborators, en serie kortdokumentärer där olika gäster på Random Access Memories berättade om arbetet med albumet. Samtliga var män.
Den nya skivan bygger dessutom till stora delar på en gedigen skärskådning av den elektroniska dansmusikens historia. I praktiken innebär det samarbeten med de i sammanhanget legendariska producenterna Giorgio Moroder och Nile Rodgers, samt en ocean av referenser till artister som Michael McDonald, Electric Light Orchestra och Tangerine Dream.
Blinkningar till kvinnliga artister eller röster lyser däremot med sin frånvaro.
Just en uttalad användning av referenser är inget nytt grepp för den franska duon. Redan på sitt debutalbum Homework från 1997 namedroppades gamla hjältar på spåret Teachers. Då som nu handlar Daft Punks historiska gärning i princip uteslutande om att uppmärksamma bortglömda män.
Daft Punk är givetvis fria att använda vilka delar och personer ur musikhistorien de vill. När Random Access Memories lyfts fram som en nästan kanoniserande bild av den elektroniska musikhistorien och prisas för sin medvetenhet tenderar det däremot bli problematiskt.
I svenska dags- och kvällstidningar ges albumet toppbetyg. Kritikerkåren består nästan bara av män i 40-årsåldern som alla hyllar albumets historiska medvetenhet. De flesta stämmer även in och fortsätter namedroppandet helt utan att reflektera över hur i princip samtliga kopplingar till albumet leder tillbaka till en begränsad del av musikhistorien.
Det är problematiskt. Dels då det befäster en bild av dansgolvets musik som manlig – men framför allt eftersom det är otroligt missvisande.
Få genrer har historiskt sett präglats av så många framstående kvinnliga artister och verkare som disco och funk. Legendariska discodivor som Donna Summer och Loleatta Holloway har en självklar plats i dansmusikens historieskrivning – men de förbises helt på Random Access Memories, och i förlängningen även i den okritiska utvärderingen av albumet.
I sin recension skriver Svenska Dagbladets Andres Lokko om Daft Punks samarbete med kompositören Paul Williams. Han kallar det ett ”fruktansvärt djärvt grepp”. Det känns rätt unket.
Att gräva fram ytterligare en manlig has-been ur musikhistorien är 2013 allt annat än ett ”djärvt grepp”. Snarare renodlar det bilden av musikhistorien som en samling av underskattade män. Därigenom blir den elektroniska musiken bara än mer männens domän.
Det lär kastas än färre bh:ar på Daft Punk när de väl ger sig ut på turné. Det förringar inte det faktum att Random Access Memories är ett album vars arkeologiska utgrävning befäster en exkluderande syn på den elektroniska musikhistorien som skriven av män.
Det är viktigt att minnas. Speciellt när det inte uppmärksammas av en oreflekterande kritikerkår.