Jag hade inga förväntningar på något vettigt den här gången heller eftersom jag vet hur AF:s arbetsmarknadspolitiska program ser ut i stort då jag deltagit i ett par under åren. Jag vill också påpeka att jag ogillar att bli arg. Men här tog det stopp.

Här kommer jag till en plats som ska vara till nytta för mig i jakten på heltidsjobb och det första jag möts av är två kvinnor som utgår ifrån att jag är intelligensbefriad eftersom jag inte har någon fast anställning.

Detta tog sig i form av att de kände sig tvungna att dels läsa högt på pappret jag läste – hör och häpna – alldeles själv på, samtidigt som det mer än en gång dök upp ett pekfinger som ville försäkra sig om att jag hade förstått vad jag skulle fylla i och vart. Ett annat intressant scenario var när de gick igenom hur projektet kommer vara upplagt så dök det ideligen upp kommentarer som ”förstår ni vad jag säger?”, ”Detta ska fungera som ett sätt att komma in i en vardaglig rutin och lära er att komma upp på morgonen så ni inte ligger och sover till klockan tre” eller varför inte min favorit ”Vi har ju sekretess men kommer ni hit påverkade måste vi faktiskt ta kontakt med AF igen. När det gäller frånvaro så vet vi att det inte tar en hel dag att gå till tandläkaren eller läkaren så det går vi inte på. Det tar max en halvtimma”.

Det fortsatte på det här sättet tills att detta eminenta uppstartsmöte var över. Är du som läser inte redan upprörd ska jag nu ge dig ytterligare en anledning till att bli det.

Vi blev presenterade ett schema över veckans aktiviteter som man var tvungen att välja några av så det dagligen fyllde ut tiden mellan klockan 9 – 16. Jag hade kunnat bortse från deras snuskigt dåliga bemötande om det inte vore för att de ville att jag skulle fylla min tid hos dem med bland annat spela instrument och sjunga, spela schack, titta på dokumentärer, laga mat, teckna eller ”ha pratstunder kring intressanta ämnen”.

Endast en och en halv timma på morgonen var rent ”jobbsök”. Med undantag av någon ”lär-dig-skriva-CV”- samt ”det-här-ska-du-säga-på-intervju”-kurs.

Jag har aldrig varit så förbannad, ledsen, förnedrad och skämts över att flera handläggare faktiskt gett detta som ett alternativ till folk. Det tar på livslusten, självkänslan och gör gapet mellan folk och arbetsmarknaden ännu större.

Allt för att få ut den lilla slanten man inte ens kan leva på. Vi är arbetslösa av olika skäl men alla vill vi känna att vi gör någon nytta. Vi vill känna att vi har en mening med att gå upp på morgonen. Den meningen är inte att gå till ett vuxendagis för annars blir vi utan pengar.

Den meningen är inte heller att bli behandlade som intelligensbefriade nollor som ska veta vår plats. Den är sannerligen inte heller att utföra ostimulerande uppgifter som tar mig allt längre bort från arbetsmarknaden.

Kom igen nu AF. Hemkunskap och ensemble-grupper ger inga jobb.

Tänk på dem som inte orkar bråka som jag gör och njut, för jag kan lova att jag har inte ens börjat säga allt jag vill ha sagt i den här frågan.