Det är sex år sedan Patrik Sjöberg gick ut och berättade om de övergrepp han blivit utsatt för av sin tränare och styvpappa Viljo Nousiainen.
Jaha, tänkte jag då. Där också, inom friidrotten. Jag kände mig mest bara indignerad, för jag har ju sedan barnsben hållit på med ridsport.
Som så många andra stadsungar började min hästbana på ridskola. Där handlade det enbart om kamratskap mellan oss ridskoleungar, och vår kärlek till hästarna.
Visst fanns det en och annan ”äcklig gubbe”, precis som det fanns lite väl närgångna lärare i skolan, men det var som det var tänkte vi på den tiden, och höll oss bara undan.
Men i tonåren sökte jag mig till galoppstallarna. Verklighetens villkor utanför ridskolemiljön blev ett nästan brutalt slag när jag upptäckte att det var annat än min ridskicklighet tränare och jockeys var ute efter.
Jag lyckades dock undvika att utsättas för några större påtryckningar i form av repressalier, och så småningom förde livet mig till egen hästverksamhet och en position (som journalist) som gjorde att jag slapp bli utsatt för några sexuellt anspelade närmanden.
Lika mycket ”tur” har inte andra haft. Det har alltid ”hållits på”, överallt.
Säg den hästskötare som inte utsatts och i vars tjänst det förväntats mer än mockning och ridning. Det handlar om en beroendeställning som många har svårt att dra sig ur.
De här flickorna, ofta i 20-årsåldern, har nått sin dröm: att få jobba med hästar. Grundskola och gymnasium är avklarade, nu får de göra det de verkligen vill.
Samma gäller de som har lyckan att gå på någon hästrelaterad utbildning, eller de som har egna hästar. Vad de inte räknat med är att de kommit i en beroendeställning till tränaren – som i sin tur utnyttjar sin position.
Jag har hört om flickor som för att vara sin tränare till lags brutit med sina föräldrar. Jag har hört om tränare som dragit bort hästar eller gjort träningspassen omöjliga för flickorna när han inte fått som han ville.
Och jag har hört ännu värre saker. Som sagt, exemplen kan göras många, de ”kåta gubbarna som är ute efter lammkött” har funnits länge, och det finns alldeles för många fortfarande.
Värst av allt: alla har vetat men inget har gjorts. Utom i ett, lysande undantag, när en instruktör på en av våra största anläggningar dels fick gå, och också fick hjälp att hantera sitt beteende. Oegentligheterna hade pågått i många år, men inte förrän institutionen fick en kvinnlig chef gjordes något.
Man kan sannerligen fråga sig varför ingen satt stopp ute i stallarna landet runt tidigare och jag tror helt enkelt det handlat om brist på civilkurage.
Nu, äntligen, har Svenska Ridsportförbundet öppnat ögonen, och försöker, tillsammans med Riksidrottsförbundet (RF), komma åt ”snuskgubbarna”.
Det gubbarna utsätter flickorna för är inte olagligt (i alla fall inte med dem som är 15 år och äldre), däremot är det synnerligen olämpligt och därmed kan det klassas som sexuellt utnyttjande.
Det ska inrättas medlemsråd och skrivas policy om lika värde och kamratskap. Anmälan om sexuella trakasserier ska göras skriftligt till förbundet.
Men jag tror inte det är så man kommer åt det stora problemet. Varför inte inrätta en jourtelefon, enkelt och effektivt, och tillgängligt för de flickor som arbetar ”ute på bygden”.
Då finns en synbart enkel utväg för flickorna, och möjlighet till hjälp även för dem som arbetar privat, utanför institutionerna. Och för de olämpliga tränare som har licens, gör som travet, och dra in tränar-/tävlingslicensen.