Det är i midsommar unga pojkar ska dö i trafiken. Eller åtminstone skadas allvarligt.
I bästa fall skadar de ingen annan än sig själva och kompisarna i bilen. I bästa fall är de så berusade att de inte hinner med fasan när allt är för sent.
Det är på midsommarafton första vodkaflaskan korkas upp till sillunchen. Bara några oskyldiga nubbar. Sen ett par rejäla groggar. Inte fega med groggvirket. Och sen i väg på dans med en fyllechaufför. Ja, till logen är det alltid en nykter kompis som kör.
Det kan vara några mil. Eller tio, tjugo i Norrlands inland. Dela på en kvarting i bilen. Och sen några groggar till lite diskret utanför entrén.
Nu sviktar både omdömet och balansen. Och mer ska det bli. Den helg som unga pojkar dricker alldeles överjävligt mycket sprit.
Klockan två. Sista dansen och fyllechaffisen är borta. Kanske inte riktigt borta. Men han syns inte till. Och nu är det ju efterfest hemma i byn.
”Jag kör”, säger bilägaren. Ingen fara.
Men efter en mil har farten ökat och färden slutar efter ett var volter på andra sidan diket.
I tidningsnotisen på midsommardagen står det att ”fyra ungdomar skadades allvarligt efter en singelolycka under natten. Alla hade slungats ur bilen. Två dog senare på sjukhuset.”
Att de slungades ur bilen betyder att ingen hade bilbälte. Det skrivs det sällan om. Av hänsyn till de anhöriga.
Fyllekörningar är vanligare i glesbygden där det är långa avstånd. Men inte bara därför. Roten till eländet är traditionen att supa ner sig på storhelgerna. Den är seglivad på landsbygden.
Så vad kan man göra? Som förälder kanske man ska försöka ta sitt ansvar för att ungarna kommer hem på ett säkert sätt. Som kompis ska man definitivt säga nej till att åka med.
Som utomstående, icke på något sätt inblandad bilist ska man veta att risken att möta rattfyllot är störst på tidiga morgontimmarna. Och störst på mindre vägar där polisen är ännu mer sällsynt.
Men det är inte bara unga rattfyllon som gör midsommartrafiken farlig. Alla ovana storstadsbor som kör långa sträckor landsväg är också en fara. De är ofta ovana att köra över huvud taget. De har ett körkort som de tar fram några gånger om året när de hyr bil och ska ut på landet. Jag var i närkontakt med flera av dem tisdagen före midsommar när helgtrafiken redan satt i gång och jag körde 70 mil blandade vägar.
De håller inte avstånd. De har hyrt en bil utan backspegel. De blir rädda när vajervägen smalnar av till en fil och drar sig mot mitten lite före 400-metersskylten. De glider sakta över i min fil när jag är på väg om. Och om de legat lite över fartgränsen när det var två filer sänker de nu farten till tio under när det smalnar av. Och de pratar i sin handsfree. Och tappar fokus på bilkörningen.
Det är en olycklig blandning av ovana förare som kör långsamt och osäkert, rattfulla män i alla åldrar framåt småtimmarna, män i Audi och BMW som alltid ska vara snabbast, husvagnar och båtsläp, en och annan jordbrukstraktor och mopedbil.
En farlig blandning av bilister. De enda man inte riskerar att möta är väl trafikpoliserna. För de avskaffades för tjugo år sedan. Dåvarande rikspolischefen Sten Heckscher tyckte att polisen borde syssla med viktigare saker.
Trafikpolisutbildningen, som varit gedigen fram till dess, lades ner, statusen minskade till noll, och som lök på laxen minskade lönen! I dag har de flesta trafikpoliserna gått i pension och några nya kommer inte till.
Nykterhetskontroller kunde ju vara en bra idé, både i allmänhet och just den helg när så många kör på fyllan. Men det är klart. Polisen måste ju också ha lite ledigt. Ibland...
Om blåskontrollerna fortsätter att minska i samma takt som de senaste åren behöver ingen riskera att avslöjas år 2020.
Den utlovade miljardsatsningen på vägunderhåll är en bra start. Men det räcker inte.
För även om vi fortfarande har extremt få allvarliga olyckor i trafiken håller vägarna på att bli vilda västern.
Ingen använder blinker, ingen förstår att samspel i trafiken är en bra sak. Men tycker att en nervevad sidruta är bästa soptunnan.
Smågrejer, ja, kanske. Men utan poliser på vägarna blir det snart värre. Och värre.
Och någon måste ta det övergripande ansvaret. Sten Heckscher la ner. Ingen brydde sig under tjugo år. Tomas Eneroth kanske kan ta tillbaka initiativet.
Till Tomas Eneroth, ny infrastrukturminister S, vill jag bara säga en sak:
Det är dags att kavla upp ärmarna!
