Debattinlägg

”Dags att logga ut från Facebook”

Sociala medier ·

”Våra liv är ofta rätt innehållslösa och jag vill inte att mina barn ska minnas en uppväxt där vi satt klistrade framför miniskärmar”, skriver Carl-Magnus Helgegren.

Om debattören

Carl-Magnus Helgegren
Journalist och webbutvecklare. Twitter: @cmhelg

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Om några timmar, vid midnatt, klockan 00:00, den 1 januari 2015, ändrar Facebook sina användarvillkor.

Under den gångna julhelgen försvann min smartphone och på en eftermiddag blev mitt liv blev väldigt mycket som tidigt 90-tal. Jag hade inget internet och jag fick hitta på andra saker att ägna mig åt än att kolla på alla julbord och thailandsresor på Facebook.

Det var skönt.

Den 27:e december åkte jag nattåget hem till Luleå. Sittplats i hundkupé och 20 timmar med två lesbiska medelålders kvinnor med en portugisisk vattenhund.

Hade jag haft min telefon hade jag väntat in stationerna, uppdaterat flödet, hissat en liten flagga om det blev 4G och genom min magiska skärm tittat rakt in i 1158 vänners liv runtom i världen.

Jag pratade med kvinnorna istället.

Men för första gången på länge läste jag även en bok. Alltså inte enstaka kapitel, eller sökte fakta eller så. Jag läste nästan en hel bok, om AK47:ans historia av Michael Hodges.

Jag älskade det. Det var som att återse en gammal vän, jag vände blad och var totalt uppslukad av berättelserna från Tjetjenien, Jenin och Sudan.

När jag kom hem till Norrbotten kollade jag Facebook när jag hade min laptop öppen, men inte när jag till exempel stod vid ett rödljus eller bara var lite disträ.

Inom social media finns ett nyckelbegrepp som kallas sustained engagement.

Det beskriver det repetitiva beteende som naglar fast oss vid innehållet i våra miniplattskärmar, som till exempel: hitte-på-bondgården, knäpp-i-fingrarna-chatten, flaxiga fåglar, bilder med text som börjar på #, och… (trumvirvel) Facebook.

Vi kan inte rå för att gilla det. Det är som med fett, salt och socker samtidigt – vi är helt körda från början. Facebook är vår sociala ”designer drug”.

Inatt ändrar alltså Facebook sina användarvillkor.

Jag har googlat och när det kommer till upphovsrätt litar jag på fotografer. Det väl ansedda American Society of Media Photographers har benat i de nya villkoren på sin webbplats.

Läs gärna även en artikel i Vice.

Ändringarna hos Facebook kan sammanfattas så här: de är skit.

Visst, FB hävdar att lagringen av data från gps:en och allt man surfar på internet är för att kunna presentera så relevant innehåll som möjligt för oss användare. Njaaa… nää? Eller?

Men jag förstår inte hur det ska hjälpa mig att Facebook sparar metadata om mitt filsystem om allt på min dator?

Kommer feeden att visa ännu bättre filmer på katter? Ännu fler banners från Zoosk, med ännu fler tjejer med ännu större bröst?

Det nya Facebook har ett pris. Ett ännu högre pris än det vi redan betalar.

Visst, det går att skaka på huvudet och säga: ”Jamen jag bryr mig inte, NSA och FRA och alla finniga hackers i Skövde kan se allt ändå, varför inte Facebook? Vad är den stora grejjen?”

Ja, vad är den stora grejjen? Den stora grejjen är att det inte är Facebooks fel.

Människor är sociala, vi vill vara där alla andra är. På Facebook har vi kidnappat oss själva.

Och jag tycker inte att Facebook är varken ondskefullt eller osunt.

Det är oss det är fel på, vi accepterar den här kontexten. Och vad händer längre fram? Eftersom Facebook är branschledande så blir de här reglerna en ny slags standard.

Internet har använts i breda folklager i cirka 20 år och vi har sålt bort, typ allt som vi egentligen är på nätet, vårt digitala avtryck.

Återigen: det här är inte Facebooks fel. Det är ett vinstdrivande företag med en mission. De gör affärer, som många andra.

Det enda som motiverar att vara kvar på Facebook är att man skulle missa något, men det mesta av Facebooks innehåll är skitdåligt. Och nu tänker jag inte på annonser, sponsrade länkar och sånt.

Jag tänker på de rykande chokladkopparna på öppna spisen, det perfekt dukade bordet på fredagen som sminkar över en icke-fungerande relation, vurmen för stugan, barnen på semestern, bilder på Zolfagaris katt med crazy namn, tapeter, ja… klichéer.

Våra liv är för det mesta astråkiga.

Våra liv saknar oftast helt nyhetsvärde, men vi postar lyxiga skinkmackor som om vi var först i världen med att förkunna Jesu återkomst.

Vi har blivit human spam, en medelklass på en digital lekplats där de flesta har lika mycket lån och livet egentligen är lika hitte-på som Farmville.

Att njuta är inte längre värt något om ingen ser på (prova att räkna ”njut” eller ”njuuuut” i semesterinlägg).

Men fan vad jag tycker att jag är så mycket bättre än alla andra, kanske en del tänker.

Näe, det är jag inte. Jag har bara märkt att jag mer och mer intresserar mig för personer som följer sina drömmar, som sportar eller spelar musik.

Jag kommer sakna triathleterna, fotograferna, dansarna, laxfiskarna, the Guardian, I Fucking love Science och bilder på min närmaste familj.

Allt det kan jag få ändå, men det jag vinner är att jag vinner tillbaka mitt liv.

Mina vänner som vill hålla kontakten får mejla eller komma förbi på fika.

Har du varit med om att du varit utan Facebook några dagar och så kollar du förväntansfullt?

Då inser du att inget har hänt. Du har blivit inbjuden två gånger till Candy Crush Saga, till några fester i städer du inte bor i och så har din kompis messat ”vaken?”.

Våra liv är ofta rätt innehållslösa och jag vill inte att mina barn ska minnas en uppväxt där vi satt klistrade framför miniskärmar.

Innan jag sålde min TV 2008 hade jag exakt samma känsla. Jag kände mig blåst på värdefull tid.

Nu ska jag läsa böcker igen, gå och lägga mig tidigare om kvällarna och så har jag köpt en elbas, elgitarr och trummor. Barnen och jag har startat ett band.

Jag återkommer kanske när vi släpper vår första singel.

Då lovar jag att skriva och berätta om allt jag gjorde istället för att hänga på Facebook. I morse klockan 01.30 avaktiverade jag mitt konto.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.