Avtalet har sedan tidigare ifrågasatts av landets president, Recep Tayyip Erdogan, som uttryckt att han vill skrota avtalet.
Nu hotar även landets utrikesminister, Mevlüt Cavusoglu, att slopa avtalet om EU inte beviljar turkiska medborgare visumfrihet före oktober.
Frågan som tidigare var huruvida Turkiet kommer säga upp avtalet är nu istället en fråga om när detta kommer ske, och det är dags för EU att ta sig en rejäl funderare kring huruvida detta ens är ett avtal man vill behålla.
Unionen står idag inför två alternativ. Det första är att böja sig efter Erdogans vilja.
Detta innebär flera saker. Bland annat att man lämnar avtalsvillkoren för visumfriheten utan avseende. Därutöver att man i processen tappar den lilla värdighet som Erdogan så generöst lät EU behålla, samtidigt som man ytterligare konsoliderar den makten han har i hemlandet liksom i Europa.
Om man trots detta väljer att ge vika för utpressningen är det nödvändigt att ställa frågan när Turkiet – istället för att vara det land vi skickar tillbaka flyktingar till – blir ett land som turkiska medborgare flyr ifrån.
Med tanke på det stora antalet politiska motståndare som fängslas idag, samt den allt eskalerande konflikten i den kurdiska delen av Turkiet där civila mördas och mänskliga rättigheter kränks konstant, så är detta ett fullt rimligt scenario.
Att hålla fast vid avtalet i en sådan situation är varken anständigt eller acceptabelt.
Kvar återstår det andra alternativet, vilket är att EU istället blir den part som slopar avtalet.
Regimen hymlar inte med att den inte respekterar avtalsvillkoren. Turkiet har dessutom flera gånger tidigare utnyttjat flyktingar som utpressningsmedel för att stärka sin position i det politiska rummet.
Hotet från Mevlüt Cavusoglus om att skicka flyktingar till Europa lär inte bli det sista.
Att hävda att Turkiet är ett land som kan ge skydd åt miljoner flyktingar, samtidigt som regimen avvecklar demokratin och upphäver Europakonventionen, är ytterst märkligt.
Det är dags för EU att ta sig ur den beroendeposition till Turkiet, som man själv har försatt sig i, och hitta en bättre lösning på flyktingfrågan.
För frågan är inte om Turkiet kommer hålla sin del av avtalet, utan snarare när de slutar göra det.