Hur ska pappor ska kunna vara lite mer pappor, och lite mindre av allt det andra som krävs av oss?
Fars dag är en bra dag att fundera kring hur vardagens slit kan bli mer föräldravänligt. Möjligheterna för mer tid med barnen, mer familjetid och större möjligheter för fäder måste stärkas.
Vi pratar ofta om fler arbetade timmar och reformer för att uppnå detta – och det är bra och viktigt i en ekonomi, totalt sett.
Men vi talar för sällan om hur föräldrar i allmänhet och pappor i synnerhet bättre ska kunna kombinera arbetsliv och familjeliv och kunna prioritera fler timmar med barnen i vissa perioder av livet, och jobba mer i andra delar av livet.
Både mammor och pappor är på olika sätt begränsade. Och när diskussionen lätt enbart hamnar i för eller emot kvotering av föräldradagar (ja, det är fortfarande orimligt att tvinga på alla familjer en och samma mall, för familjer ser olika ut och har olika önskemål) så riskerar det större perspektivet att tappas bort.
Så: hur kan man på andra sätt än kvoterade föräldradagar stärka pappors möjlighet till delaktighet i sina barns liv?
Till att börja med bör vi se utvecklingen ändå är positiv: det är bra att attityderna kring pappaskap förändras. När fars dag instiftades i början av 1910-talet var det för att hylla de fäder som tog ansvar för barn när modern avlidit. Idag förutsätter vi att fäder finns där för sina barn.
Alltför långsamt,men ändå säkert, stiger också fäders uttag av föräldradagar: enligt Försäkringskassan förra året har fördelningen av dagar i procent på tio år mellan barnets mamma och pappa ändrats från 79,1 för mammor och 20,9 för pappor till 72,4 mot 27,6 idag.
En ökning inom gruppen pappor på 32 procent. För VAB-dagar, där öronmärkning helt saknas, togs 62 procent ut av kvinnor och 38 procent av män under 2017.
En attitydförändring och en ökad förväntan om att även pappor är föräldralediga under längre perioder spelar stor roll.
För egen del så märkte jag en mycket tydlig skillnad i attityder från omgivningen när jag under min tid som statssekreterare i regeringskansliet var föräldraledig med mitt första respektive tredje barn.
Men vi måste också genomföra reformer som ökar stödet i föräldraskapet och ökar pappors möjlighet till mer tid med sina barn – inte bara när barnen är små.
Kristdemokraterna föreslår bland annat att reglerna för tjänstledighet och sjukpenninggrundande inkomst utvidgas så att de inte missgynnar pappor, som ju oftare tar ut föräldrapenning när barnet är något äldre.
Vi vill också utvidga möjligheterna för pappor och mammor att vara föräldralediga tillsammans med föräldrapenning (så kallade dubbeldagar) och att båda föräldrarna med barn i skolåldern ska ha rätt att ta ut fem dagars tjänstledighet för att använda i samband med lov eller för att vara med i skolan.
Samtidigt vill vi stärka barnfamiljernas ekonomi rejält, bland annat så att tjänstledighetsmöjligheten kan nyttjas.
Vi vill att det ska bli obligatoriskt för kommunerna att erbjuda föräldrastödsprogram både när barnen är små och när de är tonåringar.
Men också andra aktörer kan bidra – arbetsgivare bör på olika sätt arbeta för ett föräldravänligt arbetsliv för såväl mammor som pappor och fackföreningar kan prioritera kortare arbetstid framför höjda löner för att underlätta balans mellan arbetsliv och familjeliv.
Vi har kunnat läsa i Bris rapporter om hur många barn upplever ensamhet för att de inte tror att deras föräldrar har tid för dem, utan att de måste hantera sin oro på egen hand, vilket kan vara skrämmande. Det är inte alltid så att det stämmer – men barnets upplevelse är sådan.
Jag skriver inte om det för att skuldbelägga någon, utan för att vi behöver se att vi behöver reformer och initiativ så att vi i lite större utsträckning kan få möjlighet att finnas för våra barn.
Vi borde göra detta för att öka fäders möjlighet att vara mer av det man vill vara. Och ge fler barn en chans till mer tid med sina pappor.