Man kan stå i över en halvtimma och konversera med svenskar och tycka att det går ganska bra, dom kan till exempel ställa frågan om vad det är för skillnad mellan en syrian och en assyrier, man kan redogöra för 3000 år gamla historiska avgöranden, man kan vara tydlig och noga och högst kommunikativ: syrianer alltså araméer, säger man och övriga araméer, assyrier (dom som förut kallade sig nestorianer efter den bannlyste biskopen Nestorius som ifrågasatte treenigheten) och kaldéer (dom som ganska sent blev katoliker) icke att förväxla med syrier (dom med syriskt pass), man kan ha ett kors runt halsen synligt under hela konversationen, prata om julen i förhållande till påsken som en liten högtid, innan trehundratusenkronorsfrågan kommer: men äter ni griskött??!

Det kan jag gissa att så gott som alla syrianer varit med om och frågan blir liksom både liten och stor. Men högtiden stärker självförtroendet, dom får göra som dom vill med tomten och klapparna, den här grejen uppfann vi!

Förut hade vi två jular, en svensk den 24:e då vi delade ut julklappar och kanske slog på teven på utsatt tid, och en syriansk den 25:e, det vill säga den riktiga julen.

Då börjar dagen med kyrkan och alla är där, hur många kyrkor vi än bygger och hur stora dom än blir får vi inte plats ordentligt, det gäller att vara i tid för att få en sittplats.

Sen kommer man hem och då dukas bordet för en första sittning. Alla maträtter som är dom allra svåraste att göra och dom som tar längst tid, finns på bordet.

Det här har mammor och mostrar och svägerskor pratat om och planerat i veckor. Min mamma skryter om hur lite stressad hon blir i jämförelse med andra kvinnor, allting går lekande lätt och på nolltid.

Berömmer man henne för hur gott det blev, reagerar hon häftigt liksom ifrågasatt, som att man menat att hon fuskat. Om man till exempel undrar hur hon kryddat, svarar hon med att hon bara haft i det allra vanligaste: Haram alej, inleder hon och fortsätter med sin redogörelse kring hur en rätt blir till.

Den går aldrig att följa eftersom det sitter i händerna. Mamma kan nästan mäta sig med mormor, min storasyster kan nästan mäta sig med mamma.

Jag har ändå ganska bra känsla om jag får laga mat utan regler, men ska det lagas traditionell mat, blir jag genast degraderad till någon slags gullig hjälpreda som mest är i vägen.

På senare år har jag dock fått ökat förtroende. Dom vinbladsdolmar jag rullar går nästan inte att urskilja från mammas men det kan också ha att göra med att hon blivit slarvigare med åren.

Och så gör vi ecude, det är en sötsak som är omständlig och tung att göra, hela processen tar flera dagar men för tunggörat har jag fullt mandat.

Vår granne Rahele som bor en våning ovanför oss är också kusin med morfar, hon kommer ner och övervakar kryddningen och dom olika mängderna, sen ber hon en snabb bön över koket och sätter sleven i min hand.

Jag för varje år så noga anteckningar jag kan över receptet och jämför med tidigare år. Sen börjar jag röra, man blir trött ganska fort och får byta hand ofta.

Först ska det träs en tråd genom valnötter till ett långt och tätt pärlhalsband, detta har mamma förbetet innan jag och Rahele kommer in i bilden, ett kilo valnötter räknas som ett litet åtagande men tar sin lilla stund att förbereda.

Sen ska smeten göras. Eftersom den, för alla införstådda, överlägsna Midyat-sirapen på druvor och sol, är svår att få tag på, blandar man olika typer av sirap och honung och mjöl med vatten och kryddor. Sen ställer man kastrullen på plattan och börjar röra.

Smeten blir sakta tjockare, den får inte koka och den får aldrig bli stilla, då bränns den i botten. Rahele står oroligt och övervakar mig, tar sleven ifrån mig med jämna mellanrum för att kontrollera att jag gör rätt, sleven kan nämligen inte bara gå runt runt, den måste skrapas mot botten hela tiden och man får märken i händerna av sleven.

Det är Raheles specialslev och hennes kastrull, den största i grannskapet. Det tar ungefär en timma innan Rahele säger att jag varit duktig men att det räcker nu.

Sen ska valnötterna doppas i smeten som man stöper ljus och hängas på tork. Detta är förutom kladdigt, logistiskt utmanande. Dom får absolut inte nudda varandra där dom hänger, då blir dom inte som dom ska.

När alla valnöts-halsband doppats en vända ska återstoden av smeten beredas igen för en andra och ibland en tredje gång. Hela förloppet tar nästan en hel arbetesdag i anspråk.

Sen ska alltihopa stå och torka i tre dagar innan man slutgiltligen kan mjöla in skapelserna och packa i påsar. I söndags, var det dags igen.

Bråda tider när julen snart är här. Alltså den 25:e, 24:e har fallit bort, den firar delar av familjen med sina nya familjer. Då kommer mamma ringa runt till dom ingifta och prata på sin allra bästa svenska.

Min storasysters svärmor skickar alltid med sin alltid lika goda löksill och knäck och chokladmuffins, dom som brorsan brukar gömma för mig. Och mamma skickar också grejer.

Och det är också kommunikation, kanske den allra tydligaste, den genom magen.