När som helst kan det vara klart hur det går med regeringsbildningen i Danmark.
Det är inte svårt att förstå att Dansk Folkeparti tvekar. Att lova att ta på sig det ansvar som regeringsmakten för med sig för ett högerpopulistiskt antietablissemangsparti är vanskligt, att slå mot eliten är lika viktigt som kritik av invandring och EU.
Det har inte minst norska Fremskrittspartiet fått erfara sedan partiet valde att sätta sig i en högerregering hösten 2013. FrP har haft svårt att leva upp till väljarnas förväntningar, och opinionssiffrorna har inte legat på så låga nivåer på många år.
Ett annat problem kan vara att hitta tillräckligt duktiga personer att sitta i en regering, DF är som många partier av det här slaget extremt toppstyrt och det finns få personer utanför partiledaren Kristian Thulesen Dahls inre krets som han i grunden litar på.
Det går bra för radikala högerpopulistiska partier som är en av flera termer för den här typen av partier.
Det gäller inte bara i Norden utan i stora delar av Europa, framför allt i västra delarna (något sämre i de östra).
Även Sverigedemokraterna har klättrat i opinionsmätningarna och i enstaka legat så högt som runt var femte väljare. Eftersom partiet nästan alltid får fler röster i val än vad som framgår av opinionsmätningar är ett sådant resultat djupt oroande.
Sannfinländarna sitter sedan en tid i den finländska regeringen.
En skillnad som gör att det finns anledning att vara särskilt oroad över utvecklingen i Danmark är att Dansk Folkeparti till skillnad mot andra liknande partier blev det största borgerliga partiet.
Om DF hamnar utanför en borgerlig regering kan de lugnt luta sig tillbaks och vänta på att den extremt impopuläre ledaren för liberala Venstre, Lars Løkke Rasmussen, ska misslyckas.
Sedan ligger det ju nära till hands att föreslå att initiativet att bilda regering övergår till Kristian Thulesen Dahl, som tvärtom bara tycks bli allt mer populär och som korats av väljarna till den dugligaste av alla partiledare två år i rad.
Skulle Løkke Rasmussen får för sig att i stället gå över blockgränsen och förena sig med Socialdemokraterna som blev största parti med drygt 26 procent skulle det också sannolikt göra att DF kan växa ytterligare i kommande val genom att spela ut sitt trumfkort: ”Alla andra bara värnar om att sitta kvar vid makten, vill ni ha en förändring återstår bara att rösta på oss.”
Det är ingen vågad gissning att Kristian Thulesen Dahl blir statsminister i Danmark förr eller senare.
Vad det innebär för dansk politik är förstås för tidigt att uttala sig om. I regeringsförhandlingarna ställs tydliga krav på strängare gränskontroller, en stramare EU-linje och att göra den redan tidigare tuffa danska invandringspolitiken ännu hårdare.
Förr utlöste sådana här regeringssamarbeten proteststormar, minns när Jörg Haider hamnade i den österrikiska regeringen efter valet 1999.
Numera är den här typen av partier ett normalt inslag i många länders politik, och ofta lyckas de också påverka de andra partierna så att de står relativt nära i bland annat invandringsfrågan.
Många har pekat på hur nästan alla danska partier både till höger och vänster står bakom landets allt mer restriktiva migrationspolitik.
Invandringsfientligheten vädrar morgonluft överallt i de nordiska länderna och väljarna förefaller rejält trötta på de traditionella partierna.
Men än så länge har de högerpopulistiska partierna endast i mindre grad kunnat visa på hur de ska transformera det politiska missnöjet till konkret politik.
Det kan å andra sidan vara en tidsfråga innan de lyckas, och om det är någonstans de har chansen så är det nog just i Danmark.