UTVIK MOT SJUKA IDEAL Vår kampanj mot snedvridna skönhetsideal, ”Size Hero”, har redan fått en del kritik. När vi nu kastar kläderna för att visa att man kan känna sig vacker utan att ha en ”idealkropp” ger sig förståsigpåare och krönikörer på den ena korkade analysen efter den andra. Vi vet att vi varit med och skapat de rådande idealen, men nu försöker vi vända skutan och ta vårt ansvar. Det skriver Hannah Arnhög, sexrådgivare på VeckoRevyn.
För tre år sedan var jag avklädd i VeckoRevyn. Jag plåtades i trosor, utan smickrande ljus eller senare retusch. Jag ville visa unga kvinnor att man faktiskt kan vara nöjd och vacker i sin kropp även om man inte är pinnsmal/har überkvinnliga kurvor/har precis lagom stora fasta bröst eller lår.
Syftet var att visa hur jag som är en förebild för många kunde känna mig vacker trots att jag knappast lever upp till mediebilden av en idealkropp. För mig var det självklart att göra det då. Precis lika självklart är det nu. I nya numret av VeckoRevyn gör jag och delar av redaktionen, om det. Vi är kraftiga, smala, långa, korta – vi ser ut som folk gör mest. Och vi gillar det.
Våra läsare är unga kvinnor, varav vilka många också ser ut som folk gör mest – men gillar det inte. Därför driver vi sedan en tid tillbaka ”Size Hero” – en kampanj mot snedvridna skönhetsideal. Redan här börjar skeptiska näsor rynkas, men låt mig berätta vidare en liten stund bara.
Vi började med att starta upp en modellagentur för personer med alla typer av utseenden; inga längdkrav, inga vikt/måttkrav, inga etnicitetskrav. Detta var ett år sedan och vi använder oss sedan dess av modeller härifrån, varvat med modeller från andra agenturer. Oftast i storlek 38, 40 eller 42. Att vi nu väljer att själva visa våra kroppar i tidningen är alltså ingalunda en engångsaktion. Men det får uppmärksamhet, och plötsligt ger allmänna anonyma förståsigpåare och diverse krönikörer som uppenbarligen inte öppnat en VeckoRevyn på år sig på den ena korkade analysen efter den andra.
Givetvis är vi medvetna om att VeckoRevyn varit med och skapat de rådande idealen, men det är en 76 år gammal tidning – hur långt tillbaka ska den tidningen som står i hyllorna idag kunna stå till svars för? Fröken Sverige slopades redan på Emma Hambergs tid, utlottningar av skönhetsingrepp går flera chefredaktörer tillbaka och ”Gör om mig”- och ”Så klär du dig smalare”-reportage har inte funnits på flera år, inte heller bantningstips. Får vi inte försöka vända skutan, göra något bra, ta vårt ansvar?
Många stör sig även på att det är ett gammalt grepp det här med att kasta kläderna för att visa hur ”riktiga kvinnor” ska se ut, bland andra Åsa Erlandson på Aftonbladet. Det vet vi såklart också, jag gjorde det ju själv för bara tre år sedan. Är det inte uppenbart att anledningen är att vi vet att det behövs och framförallt fungerar? Måste det vara ett nytt och hippt grepp? Dessutom byts vår läsekrets ut i och med att läsarna blir äldre.
Vi vill heller inte visa hur ”riktiga” kvinnor ser ut, det är vi alla oavsett om vi är nedbantade, uppumpade eller retuscherade. Vi vill visa hur vi ser ut, på riktigt. Och berätta om hur och varför vi gillar det. Men det funkar inte heller för Åsa. Hon tycker vi ler för mycket, att det är påklistrat och förmedlar att man tydligen kan se ut hur som helst bara man är glad och sexig – att det i sin tur skapar press. Vad hon inte vet är att det är just för att vi är sunda och bekväma med våra kroppar som vi blir glada och sexiga. Och vem som har fattat det skulle inte vilja förmedla det vidare? Åsa tycker att det hade varit ballare om vi ”fått” och ”vågat” behålla kläderna på. Vi FICKgöra vad vi ville, vi VALDE att klä av oss. Vi VÅGADE klä av oss.
Även Daniel Nordström på Västerbottens Folkblad undrar varför vi inte kan föra denna kampanj med kläderna på? ”Objektifiering!” gormar han. Men han missuppfattar. Nakenhet är inte vad vi vänder oss mot, nakenhet i sig betyder inte objektifiering.
Jag personligen känner mig väldigt pro nakenhet sådär rent allmänt. Just därför är det fruktansvärt sorgligt att så många tjejer och kvinnor idag inte klarar av att visa sig nakna för sin egen spegelbild, än mindre för andra, för att de föraktar kroppen de bor i.
Vi önskar så att alla vore tillfreds med sina nakna kroppar, hur de än ser ut, och vi vill visa att det är möjligt. Hur ska vi kunna förmedla det med kläder på? Daniel fattar inte, men så länge vi ser reaktioner som denna kommentar på hans artikel, så är det faktiskt skit samma:
”Hej Daniel! Vi är fem 17-åriga tjejer som påverkas mycket av alla ideal vi ser i media dagligen. Men när vi såg dessa bilder började vi diskutera och inse att man ska vara nöjd med det man har och är, att alla ser olika ut, att alla är olika. Man är fin även om man är lång och smal, eller kort och tjock (eller andra kombinationer). Det skulle inte gå att förmedla budskapet om tjejerna hade stora collegetröjor på sig eller hur? Brösten och rumpan är något som många tjejer har komplex för, så ja, det är intressant att läsa. Kanske inte för en medelålders man, kanske inte för vuxna i allmänhet, men för oss tjejer i tonåren. En tjej i tonåren är något du aldrig varit eller kommer bli, därför ska du inte uttala dig om detta. Tack /fem tjejer, (med många vänner som också blev peppade av VR:s artikel)”
Reaktionerna jag fick på ”utviket” och orden jag skrev för tre år sedan var mer än jag kunnat tänka mig. Idel glada utrop, beundran och tacksamhet. Aldrig någonsin har jag fått mer reaktioner på något jag skrivit. Det forsade in hundratals mejl från tjejer som svor på att jag ändrat deras syn på och känslor för sin egen kropp, som tackade för att de äntligen kunde se sig själva i spegeln utan att bli ledsna eller må illa. Jag har kvar vartenda mejl och tittar på dem ibland, för att påminna mig om hur lätt det egentligen kan vara att rädda någon från så mycket smärta som det innebär att hata sin egen kropp.
Och så var det hon. Hon som jag aldrig kommer glömma. Jag träffade henne på stockholmskrogen Riche. Hon hade samlat mod att komma fram till mig länge. När hon gjorde det sa hon tack och började gråta. Jag kramade om henne och hon berättade för mig att hon hade legat på sjukhus i anorexi och läst mina ord och tittat på min bild om och om igen – och där och då insett att hon var sjuk och påbörjat sitt tillfrisknande. Hon sa att hemma hos henne är jag betraktad som en ängel. SVT bad mig skriva lite om hur vi tänkte med detta utvik. SÅ tänkte vi.