WIKILEAKS Wikileaks består av ett stort antal volontärer som både assisterar med teknisk hjälp och granskning av läckorna. Det går inte att reducera fenomenet Wikileaks till enskilda personer, som Julian Assange. Sajten är något mycket större än så. Den visar vägen för hur man kan bedriva omstörtande journalistik i en värld där internet står som den viktigaste globala informationskällan, skriver nätaktivisten Christopher Kullenberg.
När vi möts av något nytt och främmande vill vi gärna sätta ett namn på det, vi vill gärna konkretisera det till en person eller en organisation, och sedan foga in det i en enkel berättelse med en början och ett slut. Fallet Wikileaks innehåller alla dessa komponenter och det är kanske inte så konstigt: För några år sedan dök det upp en sajt på internet som kompromisslöst läckte hemliga dokument från länder över hela världen. Det senaste året har den levererat den kanske mest detaljerade beskrivningen av två krig under 00-talet – från Irak till Afganistan – utan att världens största supermakt kan göra något för att stoppa publiceringarna.
Mot denna bakgrund ställer vi oss frågan ”vem är Wikileaks”? Allt blir genast lättare att begripa om vi har en individs egenskaper att hänga upp vår förståelse på. Mediedrevet kring Julian Assange gör allt för att beskriva allt från början, från berättelser om hans barndom till spekulationer om döden, som med den klassiska spionmyten kommer att inträffa genom ett mord på ett hotellrum. Det finns ingen hejd på hur mycket vi kan prata, skvallra och spekulera kring denna mystiska person. Detta riskerar inte bara att vi glömmer bort det faktiska material som Wikileaks har gjort tillgänligt, utan det överskuggar även förståelsen av vad Wikileaks egentligen är.
För det första har Wikileaks aldrig haft en enskild talesperson. Isländska Birgitta Jónsdóttir och tyska Daniel Domscheit-Berg är två personer som har delat rollen av att representera organisationen, där den senare även har startat upp ett nytt projekt för att fortsätta läcka information i rollen av en ny organisation.
För det andra är även bilden av ett fåtal personer bakom sajten felaktig. Wikileaks består av ett stort antal volontärer som både assisterar med teknisk hjälp och granskning av läckorna. Det går varken att reducera fenomenet Wikileaks till enskilda personer eller grupper, utan man måste förstå det som något mycket större än så.
För det tredje, och viktigast av allt, utgör Wikileaks vad man i tekniska termer brukar kalla för ett ”proof of concept”, ett slags bevis för att det faktiskt fungerar att läcka viktig information och samtidigt skydda sina källor. I en värld där nya övervakningslagar står som spön i backen, i Sverige till exempel FRA-lagen och datalagringsdirektivet, fyller dessa sajter en oerhört viktig funktion.
Denna funktion är så central att den förtjänar att förstås bortom personifieringens smaskiga rubriker. Kjell Häglund skrev häromdagen en drabbande krönika i tidningen Journalisten där han beskriver hur journalistiken allt mer går i försvarsställning inför det faktum att nästan alla våra kommunikationsmedier avlyssnas eller loggas på ett eller annat sätt. Denna försvarsställning kan ske på två sätt. Antingen försvagas journalistiken av uppgivenhet, där rädslan tar överhanden och där det blir allt mera attraktivt att rätta sig in i leden än att beskriva viktiga händelseförlopp.
Men försvaret för vår grundlagsskyddade yttrandefrihet och meddelarskydd kan även ske aktivt. Wikileaks har bevisat att man med tekniska medel kan skydda källor utan lagar, med hjälp av kryptografi och servrar utspridda över hela världen. Sverige har redan ett av världens starkaste källskydd reglerade i lag samt en mycket kompetent journalistkår. Genom att kombinera de tekniska lösningar som bland annat Wikileaks använder sig av och ständigt vidareutvecklar kan varje redaktion bli lika säker, lika kraftfull, lika provokativt granskande. Allt som behövs är att man uppgraderar sin teknik, som idag står helt handfallen inför det faktum att internet är hårdövervakat och osäkert, så att någon som vill läcka ska kunna göra det på ett säkert sätt.
Låt oss gå bortom personifieringen av Wikileaks, och på allvar inse att sajten istället visar vägen för hur man kan bedriva omstörtande journalistik i en värld där internet står som den viktigaste globala informationskällan.