Debattinlägg

Därför riktade Breivik sitt hat mot norrmän

Publicerad

OPINION · Annika Hamrud, journalist som specialiserat sig på främlingsfientlighet:

TERRORDÅDEN I NORGE Breivik vill få de olika högerextrema falangerna att bortse från sina olikheter. I sitt långa manifest, som innehåller aparta avsnitt men som ändå har en huvudlinje, namnger han de politiska partier som han anser bör gå samman för att rädda Europa från ”ockupationen”. Islam är huvudfienden, men hatet riktas främst mot de européer som är förrädare, de som han anser har ingått ett avtal med muslimerna att förgöra Europa, skriver journalisten Annika Hamrud.

Ingen annan än Anders Behring Breivik är ansvarig för att ha mördat 14-årige Johannes eller någon av alla de andra ungdomarna och vuxna i Oslo och på Utöya. Men alla har anledning att fundera kring om vi på något sätt negativt deltar i den våg av hat som växer i Europa. Ett första steg är att börja lära oss att känna igen hur hatet låter.

Mitt i den obeskrivliga sorg och ilska vi känner, kan vi genom att studera vad Breivik skriver lära oss att känna igen det nutida hatets språk.

Behovet av att hitta syndabockar – att konstruera ”den andre” – den som ska stå för allt som är ont och på så sätt få konstruktören att framstå som god – är universellt. Det har funnits i alla tider, men vem som pekas ut som ond varierar. Idag räcker det för en skandinavisk man att förklara att han hatar muslimer eftersom ett invandrargäng stal hans mobiltelefon när han var i tonåren. Anders Behring Breivik– som i tonåren var hiphopare och en av Oslos flitigaste klottrare – använder brott mot honom i tonåren som anledning till att hata muslimer samtidigt som han uttrycker beundran för den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadžić som ses som ansvarig för massakern på 8000 bosniska muslimer i Srebrenica 1995. Stort och smått blandas.

Hat föder hat. Och de olika hatgrupperna hatar ofta varandra. Därför kan idag den norske nazistiske mördaren och black-metal-musikern Varg Vikernes hata terroristen Breivik och påstå att det är en judisk konspiration som ligger bakom hans dåd, samtidigt som den homosexuelle amerikanske författaren Bruce Bawer som är bosatt i Oslo hävdar att det är muslimerna och mångkulturen som är skyldig till att Breivik begick det fasansfulla dådet.

Breivik vill i sitt manifest framstå som en enande kraft mellan hatgrupperna. Han lyfter fram de ansträngningar som görs av de tidigare extremt splittrade högerextremistiska grupperna i Europa att enas kring gemensamma fiender och gemensamma strategier. Det man har gemensamt är hatet mot förrädarna, dvs de som inte förstår att peka ut minoriteter som källa till allt ont. De som inte förstår att majoritetens rätt alltid måste gå först, de som inte accepterar hatet som drivkraft. Breivik vill få de olika falangerna att bortse från sina olikheter. I sitt långa manifest, som innehåller aparta avsnitt men som ändå har en huvudlinje, namnger han de politiska partier som han anser bör gå samman för att rädda Europa från ”ockupationen”. Islam är huvudfienden, men hatet riktas främst mot de européer som är förrädare, de som han anser har ingått ett avtal med muslimerna att förgöra Europa.

Breivik använder ofta begreppet kulturmarxister. Det är ett av många namn på oss som inte har insett vad som håller på att ske. För dem man hatar ger man många namn. Han och hans gelikar som möts på internetforum som Politiskt inkorrekt och Flashback – Breivik har tillbringat mycket tid på svenska fora – är mycket uppfinningsrika när det gäller namngivning.

Exempel på vad vi kallas: politiskt korrekta, kulturelitister, multikulturalister, kulturmarxister, globalister, kosmopoliter, ultraliberaler, vänsterextremister, jihadister, muslimkramare, batikhäxor och radikalfeminister.

Andra begrepp som används i Sverige är ”svenskfientlig”, ”landsförrädare” och ”oikofob”.

Journalister är särskilt hatade – enligt Breivik är 99 procent av alla journalister multikulturalister. Lärare är det till 90 procent och politiker mellan 70 och 90 procent beroende på vilket europeiskt land vi talar om. Allt enligt massmördaren och terroristen Breivik.

I Sverige utsågs Mona Sahlin – som intresserat sig för andra maktordningar än enbart klassanalysen – till den största landsförrädaren av alla. Hatet mot henne har varit enormt. Breivik utsåg de norska socialdemokraterna till de främsta företrädarna för ”multikulturalisterna”. För honom stannade det dock inte vid hat. Han bestämde sig för att döda dem.

I Anders Behring Breiviks långa manifest får man läsa en högerextremists råd om vilka termer som ska användas för att inte fastna i diskrimineringslagar och för att inte skrämma bort nya anhängare som påverkats av den politiska korrektheten. Men först förklarar han ingående utvecklingen av den vänsterrörelse som startade på 80-talet i USA som fick namnet ”political correctness” – ett begrepp som sedan togs över av högern som ett allmänt nedlåtande skämt om människor som anstränger sig för att inkludera alla och därför i viss mån utarmar språket (det handlade om att säga God Helg istället för Gud Jul för att inkludera även dem som inte firar jul).

Därefter har en riktning inom akademin utvecklats där man studerar minoriteter på olika vis. Lingvister och litteraturvetare har studerat texter och funnit nya maktstrukturer och analyserat hur språket kan användas förtryckande. På internet har samtidigt hatet mot detta övergått från skämtsamma ”politiskt korrekta sagor” till reellt hat mot allt ifrån de mycket få som förespråkar en genomförd multikulturalism där olika grupper ska ha olika lagar till alla som intresserar sig för att motarbeta diskriminering av minoriteter.

Breivik är själv en mästare på hur språket kan uppfattas. Han ger råd till alla nationalister att inte tala om raser, han säger till amerikanska nationalister att inte komma till Europa och beskriva sig som vita. Han kallar det för ”retorisk återhållsamhet”.

Han beskriver en modern extremhögers retoriska strategier. Han säger att budskapet inte ska ändras men att budbärarens anseende gör skillnad. Han hissar pestflaggan för ord som ”ras”, ”raskrig”, ”vita”, ”svarta”, ”judar” (särskilt i samma mening som ras), ”etnisk” (i samma mening som judisk). I stället ska man tala om ”kulturer”. Han menar att om man använder fel ord kan man skrämma moderata konservativa eftersom de inte vill umgås med människor som är ”pestflaggade”. Han är till och med kritisk till att kalla sig nationalist, troligen eftersom nationalismen var den ideologi som ledarna på Balkan hänvisade till under massakrerna i före detta Jugoslavien på 90-talet.

Breiviks råd påminner om de ”ompaketeringar” som gjorts av europeiska partier som belgiska Vlaams Belang, franska Front National och Sverigedemokraterna.

Vlaams Belangs föregångare Vlaams Blok var ett högerextremt parti som inte ville ställa upp i koalitioner. Men efter en avancerad marknadsanpassad strategi som skulle kunna vinna pris i en PR-tävling bytte efterträdaren till det förbjudna partiet språk och utseende och gjorde sedan sina bästa val. Även Nationella fronten har genomgått en stor förändring och den nya kvinnliga partiledaren Marine LePen satsar nu på presidentvalet.

Den ompaketering som Sverigedemokraterna genomgått är väl känd. Enligt ledande partiföreträdare är budskapet detsamma som vid bildandet 1988, men det presenteras i ny skrud. En omgörning som lett till att partiet som tidigare inte ansågs vara rumsrent nu sitter i den svenska riksdagen. Liksom Vlaams Belang i Belgien behandlas dock fortfarande SD inte som en möjlig koalitionspart av de övriga partierna.

Vad ska vi då göra med våra nya spetsade öron? Vi måste lära oss att känna igen hatets språk även när det inte uttrycks med signalord som vi lärt oss från 30- och 40-talets nazism eller refererar till den pågående konflikten i Mellanöstern.

Lyssna istället på vilka begrepp som används nu och hur argumentationen förs fram. Den nya extremhögern byter begrepp hela tiden. För en kort tid sedan fick jag ett ”skämtsamt” meddelande från den sverigedemokratiska riksdagspolitikern Kent Ekeroth som jag tidigare påpekat ofta använder begreppet ”kulturberikare” som namn på invandrare. Han – liksom skribenterna på sajten Politiskt inkorrekt – har nu övergått till att säga ”nybyggare” efter inspiration från centerledaren Maud Olofssons avskedstal.

Under riksdagsåret har SD:s partiledare Jimmie Åkesson, som alltid tidigare talade om ”massinvandring”, gått över till begreppet ”extrem invandringspolitik”.

Partiet kallar han numera för invandringskritiskt. Denna ompaketering har varit särskilt framgångsrik. Exempelvis har Dagens Nyheter – som för ett år sedan inte ville skriva om partiet utan att lägga till ”främlingsfientlig” framför partinamnet – gått över till att beskriva SD och dess systerpartier i Europa som invandringskritiska partier.

Språk ska vara nyansrikt och spännande. Men alla har inte fingertoppskänsla för att en del begrepp ger associationer som man inte hade tänkt sig. Vi behöver inte var språkpoliser åt varandra. Däremot behöver vi lära oss hur hat låter och har vi som yrke att skriva om politik, samhälle och kultur måste vi förstå hur språket kan manipuleras.

Språkliga konstruktioner och associationer från ett halvt decennium tillbaka förklarar inte det som pågår nu. Lika lite finns anledning att anamma högerextremisternas ständigt skiftande nyspråk.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Terrorism

Mer i ämnet