SYRIEN De nya kraven i FN på hårda tag mot Syrien är numera mest en fråga om att ge intryck av dådkraft där sådan i själva verket helt saknas. Ty varken USA eller Nato, EU eller Turkiet, Arabförbundet eller någon annan stat eller statskoalition är i dag det minsta intresserade av att inlåta sig på ett militärt ingripande i Syrien.
Nu ska den franska stormaktsglorian, ”La Gloire”, åter dammas av. Och vi andra i den västliga civilisationens sfär, plus diverse arabiska och andra kompisnationer, kommer med all sannolikhet att ställa upp på ännu en globaldiplomatisk demonstration av hur handlingsförlamade vi faktiskt är när det gäller att stoppa våldet i Syrien.
Den förste augusti övertog Frankrike ordförandeklubban i FN:s säkerhetsråd och lovade omedelbart att inkalla rådet till ett möte om Syrienkrisen. Avsikten är att föreslå en ny resolution som på fördömer Assadregimen och försöka få rådet att enas om bindande åtgärder för att få stopp på det accelererande våldet i Syrien.
FN kommer förstås inte att lyckas den här gången heller. Det gick inte i höstas, inte i vintras och inte för några veckor sedan, då Ryssland och Kina vid samtliga tillfällen inlade sitt stormaktsveto mot beslut i säkerhetsrådet som ensidigt skulle lägga ansvar på Damaskus för våldet i Syrien och som hotade med militärt ingripande om inte Assadregimen ger vika. Det kommer Moskva och Peking förvisso göra igen mot varje förslag i säkerhetsrådet som avser att störta Assad.
För Frankrikes president Francois Hollande är FN-utspelet nog inte minst ett försök att återta lite av den ”gloire” som hans företrädare Sarkozy glänste i genom den franska insatsen i FN-kriget som störtade Kadafiregimen i Libyen förra året. Men också för USA och övriga västvärlden är nya krav i FN på hårda tag mot Syrien numera mest en fråga om att ge intryck av dådkraft där sådan i själva verket helt saknas.
Ty varken USA eller Nato, EU eller Turkiet, Arabförbundet eller någon annan stat eller statskoalition är i dag det minsta intresserade av att inlåta sig på ett militärt ingripande i Syrien. Det handlar ju inte ”bara” om att militärt besegra Mellanösterns kanske starkaste krigsmakt, näst efter Israel. En invasion av det etniskt och religiöst splittrade Syrien riskerar att leda till ett blodigt och utdraget inbördeskrig som till och med ställer det senaste decenniets krigseländen i Irak och Afghanistan i skuggan.
Samtidigt vill åtminstone inte USA, Saudiarabien, Israel och somliga andra stormakter att FN-medlaren Kofi Annans så kallade sexpunktsplan för fred ska sättas i verket. Dess centrala inslag är ju – förutom eldupphör – att ”inomsyriska” förhandlingar ska inledas mellan oppositionen och Damaskusregimen för att nå något slags samlingsstyre i Syrien, åtminstone under en övergångsperiod. Men om denna sexpunktsplan lyckades skulle det innebära en diplomatisk triumf för Putins Ryssland, och för Syriens bundsförvant Iran, som hela tiden har förordat en politisk kompromissuppgörelse i Syrien.
Och detta är definitivt något som inte USA och Israel, liksom flera EU-nationer inte kan acceptera. Dels för att inte ge Vladimir Putin en politisk gratispoäng. Men framför allt för att en politisk lösning i Syrien som innebär att Assad tills vidare sitter kvar skulle gynna Iran strategiskt och stärka dess position i det globala maktspelet om Irans kärnteknikprogram.
Därför passar det Obamas USA, liksom Hollandes Frankrike och hela EU (även Reinfeldts och Bildts Sverige) , Turkiet med flera ganska bra att fortsätta med resultatlösa utspel och demonstrationer i FN:s säkerhetsråd. Samtidigt som man ser genom fingrarna med, rentav uppmuntrar, att Saudiarabien och andra rika konservativa oljestater skickar vapen och pengar till somliga väpnade rebellgrupper i Syrien. Det vill säga omöjliggör att en vapenvila och inomsyriska politiska förhandlingar enligt Annanplanen någonsin blir av.