Den svenske journalisten Kristoffer Örstadius har tagit del av statens övervakningsdata om honom själv i ett reportage som presenteras i Dagens Nyheter idag.

Massövervakningen genom den så kallade datalagringen hade medfört över tiotusen journalnoteringar i statens övervakningsdata om Örstadius, och visar en mängd tidsangivna punkter på en karta som är en överväldigande datamängd och svår att överblicka.

Den australiensiske journalisten Will Ockenden gick ett steg längre och lät allmänheten ta del av motsvarande material, för att se vad som gick att leta fram.

Allmänheten hittade inte bara var han bodde, vilka dagar han tog bil, buss respektive färja till jobbet (och vilken buss och färja), utan också var hans föräldrar bodde, att han flyttat under materialets tidsram, var och när han brukar fastna i trafiken, och mycket mer.

Tanken på en konstant aktiverad statlig spårsändare på alla medborgare är hiskeligt oacceptabel och bryter mot i praktiken varje princip om privatlivets helgd och oskuldspresumtion.

I Sverige beklagade sig samtliga politiker på att man ”inte ville, men måste” införa dessa masskränkningar.

I april 2014 avgjorde EU-domstolen att sådan datalagring var helt oförenlig med mänskliga rättigheter.

Sverige är enda landet som går mot strömmen och faktiskt inför masskränkingarna, och för att få ett samvetskvitto på att datalagringen i någon mån är okej har man satt övervakningshöken Sten Heckscher som utredare för att utvärdera den.

Advokatsamfundet kallade Heckschers delbetänkande för ”en partsinlaga för polisen”.

Men datalagringen är inte ens effektiv.

Siffror från Tyskland, där den infördes och därefter slogs ner som helt inkompatibel med grundläggande mänskliga rättigheter, visar att den medförde en extra brottsuppklarningsgrad på 0,006 procent.

Noll komma noll noll sex procent!

Denna ökning motsvarar att anställa en och en halv extra utredande polis, till en kostnad av cirka sexhundra tusen kronor årligen – att jämföra med en årlig kostnad på 364 miljoner kronor per år för datalagringen.

Så även om det nu är poliseffektivitet man är ute efter, så är det alltså ett hiskeligt slöseri vi tittar på här – man hade kunnat lösa 600 gånger fler brott till samma pris bara genom att anställa utredande poliser för samma mängd pengar.

Men då hade det ju krävt att pengarna tillfördes polisens budget i stället för att läggas som en dold jättekostnad på de privata IT-företagen.

Men även om datalagringen vore effektiv, vilket den alltså inte är, så är den fortfarande inte acceptabel.

En av de grundläggande skillnaderna mellan en demokrati och en polisstat är, att i en demokrati, så får polisen inte allt den pekar på.

Syftet med polisarbete är, och måste vara, att upprätthålla demokratin och mänskliga rättigheter – inte att riva ner dem med den dåliga ursäkten att polisens arbete påstås bli lättare då.

Den politiker som för femton år sedan hade föreslagit att varje medborgare skulle bära en statlig spårsändare skulle sparkats ut från kontoret med huvudet före.

EU-domstolen har aviserat en återgång till en sådan helt korrekt ordning. Sverige har inte riktigt förstått ännu att mänskliga rättigheter faktiskt ska respekteras.

De kommande miljardböterna för att ha masskränkt mänskliga rättigheter – inte mot en eller två personer, som det brukar vara, utan mot nio miljoner personer – kanske är det enda som kan få dagens politiker (samtliga åtta partier i riksdagen) att lägga om kursen.