Det är oändligt fascinerande att läsa vissa inlägg i familjedebatter och annat som handlar om uppfostran.

I dag publiceras på SVT Opinion samtalsterapeuten Judith Molnars analys över hur ungdomar hamnar i NMR (Nordiska Motståndsrörelsen). Jag förmodar att samma resonemang som hon framför där som rådande sanning också bör gälla till exempel IS eller Röda Arméfraktionen.

Skribenten hävdar att orsaken till att personer söker medlemskap i NMR beror på att en av föräldrarna är narcissist och att den andra är medberoende.

Jag undrar lite försiktigt över vilka studier hon refererar till. Jag kan inte finna några referenser.

Och visst, jag vet att det är en debattartikel och att det inte är en vetenskaplig text, men ärligt talat; om man hävdar en så pass anmärkningsvärd sak och med sådan ovetenskaplig säkerhet kanske det vore på sin plats att åtminstone hänvisa till ett litet ynka arbete som pekar i den riktningen.

När jag skrev boken ”Hur barnen tog makten” läste jag in mig på enorma mängder litteratur om varför vi blir som vi blir.

Jag kunde under den tiden inte finna någon studie som (korrigerat för att ungefär hälften av det som styr oss är genetik) kunde belägga någon sådan slutsats.

Tvärtom tycks enligt all samlad litteratur på området föräldrarnas påverkan via uppfostran avseende egenskaper hos barnen vara mycket små (se bland annat ”The Nurture Assumption” av Judith Rich Harris (2001) eller ”The Blank Slate” av Steven Pinker (2003) för referenser).

Därmed inte sagt att föräldrar inte kan lära sina barn vissa åsikter och värderingar. Om såväl mamma som pappa sympatiserar med det som NMR står för så är det av naturliga skäl nära till hands att även barnen ställer sig positiva till dem.

Man kan alltså lära ut fel saker utan att påverka egenskaperna hos barnen. Att detta däremot skulle vara beroende på narcissism hos föräldern som denne skadar sitt barn med finns det, vill jag hävda, inget belägg för.

Under 1930-talet i Tyskland röstade över 30 procent på Nationalsocialistiska Arbetarpartiet. Det berodde sannolikt inte på att 30 procent av tyska befolkningen antingen var medberoende eller narcissister.

Det berodde snarare på att det var en i det historiska skeendet acceptabel uppfattning.

I sunnimuslimska länder är en stor andel av befolkningen positiva till salafiter och många är också i förlängningen positiva till IS.

Det beror inte på att dessa människor är narcissister utan på att den ideologin i den kontexten anses acceptabel. Så om man lever i en miljö där NMR anses rumsrena så är sannolikheten större att man sympatiserar med dem.

Självklart finns det en oändlig mängd andra orsaker till varför människor väljer att ansluta sig till antidemokratiska extremistgrupper.

Min kollega Stefan Krakowski är utöver praktiserande psykiater också utbildad inom terrorforskning.

Han skrev en debattartikel (Terrorism är inte psykisk sjukdom, SvD april 2017) med anledning av lastbilsattacken på Drottninggatan i april där han konstaterade att psykiatriska tillstånd inte alls är överrepresenterade som orsak till varför människor väljer att bli terrorister.

Möjligen kan narcissistiska och medberoende föräldrar i några fall ändå vara en orsak, men att det skulle vara någon form av lag eller ens särskilt vanligt finns det alltså mig veterligen inga som helst belägg för.

Och även om det finns en överrepresentation av föräldrar med den typen av personligheter bland dem vars barn går med i NMR är orsaken till varför så skulle vara fallet inte heller lätt att reda ut.

Amir Sariaslan är sociolog och forskar inom beteendegenetik. Han bloggar om bland annat samband mellan arv och miljö och refererar till stora studier inom hans forskningsgrupp där man funnit att en procent av befolkningen ligger bakom 63 procent av alla våldsbrott.

Orsaken till detta – visar andra studier från samma forskningsgrupp på Karolinska Institutet – går emellertid till allra största grad att finna i genetik.

Så sannolikheten att en narcissistisk våldsbejakande förälder får narcissistiska våldsbejakande barn är mycket stor, men det behöver inte enbart (eller ens till största delen) bero på uppfostran.

Det är den typen av ödmjukhet inför orsakssamband som jag helt saknar i Judith Molnars text.

Det blir oseriöst när man tvärsäkert och som förment expert beskriver orsaker till utfall utan att man förefaller ha en susning om vad man pratar om.