”Sluta inte knacka på skolans dörr!” Det rådet ger Jens Peter de Pedro i en replik på min artikel ”Föräldrar stressar lärarna”. De Pedro påstår att jag ”längtar tillbaka” till en ”lojalistisk envägskommunikation”, och att föräldrainflytandet kommer sig av en ”demokratisering” av skolan. Ingetdera påståendet stämmer.

De täta föräldrakontakterna är ingen gräsrotsrörelse utan resultatet av medveten statlig styrning och av konkurrens och bristande kvalitet.

Det jag argumenterar för är inte envägskommunikation utan en samverkan mellan hem och skola som stödjer likvärdighet och kvalitet.

Men de Pedro är inte intresserad av att skolan ska bli bättre. Tvärtom vill han att skolan avskaffas: ”Skolan kommer att ses som en relativt kort parentes i mänsklighetens historia.” de Pedro likställer även skolplikt med värnplikt och kallar båda ”relik från ett fördemokratiskt samhälle”.

Tron att all utveckling är positiv och att ny teknik ska frälsa eleven från skolplikt och kunskap är ett villospår i skoldebatten. Utveckling kan vara positiv eller negativ. Behovet av kunskaper och färdigheter är stort och växande i vår föränderliga värld.

Något som leder såväl skola som föräldrar fel är konkurrensen. För skolans del blir det viktigt med en välputsad fasad. Den bristande ärlighet och skönmålning som resulterar är ett hinder för skolutveckling och en viktig orsak till att föräldrar blir misstänksamma och påstridiga.

Ur föräldraperspektiv är konkurrensen förvirrande. Feta rubriker berättar om en skola som underpresterar. Uppenbarligen spelar det roll vilken skola man väljer, men hur ska man välja rätt?

Det är oacceptabelt att föräldrar är kunder på en marknad där produkten saknar kvalitetskontroll och innehållsförteckning och där elevens framtid står på spel.

Den tyngsta föräldrakostnaden för konkurrensen är det ansvar som med automatik hamnar på den som har ett val. Ansvarsbördan ökas ytterligare av utformningen av inflytandet.

Föräldrar förväntas ha regelbunden kontakt med skolan, följa upp stödinsatser, överklaga och anmäla när något är fel. Har man inte gjort allt det här bär man som förälder en del av skulden till misslyckanden.

Skollagen ger alla barn rätt till en bra och likvärdig skola och till det stöd de behöver. Det är sålunda staten som bär ansvaret, men genom att smeta ut huvudmannaansvaret och göra föräldrarna medskyldiga har man i tjugo års tid lyckats smita från det ansvaret.

Inget av det här får fortgå. Staten måste ta det fulla ansvaret för att varje elev går i en bra skola och får det stöd som behövs. Det är staten som måste garantera att konkurrensen inte är mellan goda och undermåliga skolor.

Om ökat föräldrainflytande ska vara ett statligt och subventionerat mål måste det kopplas till skolans övergripande mål – inte som nu vara ett ospecifikt självändamål.

Föräldrar ska inte sluta knacka på skolans dörr. Men de ska inte knacka av oro och när de knackar ska det vara till nytta både för egna barn och andras ungar.