På 1960-talet ingick 6 000 svenskar i FN:s fredsstyrka i Afrika. Nitton svenska soldater stupade, ett hundratal skadades och ett okänt antal drabbades av PTSD. De Kongoveteraner som led och lider av PTSD är ännu oräknade och därför okända.
Under åren 1960-64 reste 6 000 äventyrslystna svenskar till Afrika för att ingå i FN:s fredsstyrka i Kongo – ett land som i samma ögonblick det blev fritt från belgiskt kolonialt styre sargades av inrikes konflikter som hotade världsfreden. De unga männen ville även hjälpa Dag Hammarskjöld, som genom FN-styrkan i Gaza uppnått ett varaktigt vapenstillestånd mellan Israel och Egypten. Många hade tjänstgjort i Gaza och vid hemkomsten mött uppskattning och känt stolthet för sin insats.
Men Kongo var något helt annat. Ett land lika stort som Europa med många etniska grupper, många språk och många konflikter. Svenskarnas ansvarsområde blev gruvprovinsen Katanga, som några veckor efter frigörelsen 1960 bildade en egen stat under president Moise Tshombe. I praktiken var han en marionett för belgiska Union Minere, som ville ha den inkomstbringande utvinningen av koppar och uran för egen del.
Tshombe bildade en infödd arme, gendarmeriet, som leddes av välbetalda officerare (legoknektar) från Europa och Sydafrika. Många av dem hade tjänstgjort i striderna i Indokina som legionärer i franska främlingslegionen.
I september 1961 fick FN-trupperna order från FN:s politiska ledning att arrestera legoknektarna och sända hem dem. När de svenska FN-soldaterna försökte verkställa denna order möttes de av eld från Katangas gendarmer och plösligt var FN:s fredsstyrka involverad i blodiga strider. Dag Hammarskjöld lämnade hastigt New York för fredsförhandlingar med Moise Tshombe i Ndola – men han omkom när planet störtade strax före landningen. Anledningen därtill är ännu gåtfull.
De häftigaste och kostsammaste striderna inträffade i Katanga under september och december 1961 samt under januari 1962 och drabbade tre bataljoner .
Nitton svenska soldater stupade, ett hundratal skadades och ett okänt antal drabbades av PTSD, ty ingen myndighet i Sverige varken räknade eller förstod att ”modiga” soldater kunde drabbas av något sådant.
Vid hemkomsten var det viktigaste vid avrustningen att lämna avföringsprov för att utröna om vi led av snäckfeber eller andra tropiska sjukdomar. Ingen var intresserad att tala med oss, inte ens historikerna, trots att striderna i Katanga hade en historisk dimension: För första gången sedan 1814 hade svenska soldater uppträtt som ett stridande förband.
Vid hemkomsten från Kongo 1962 upplevde vi att det var stor skillnad från hemkomsten från Gaza 1957. De upplevelser och erfarenheter vi hade var så främmande för svenskt kynne att vi uppfattades som icke trovärdiga. Sverige var fortfarande ett isolerat land, en följd av krigsåren. TV-sändningar och charterturism befann sig i sin linda. Att vi som fredssoldater hade hängivit oss åt krigshandlingar ansågs som obegripligt. Glansen från Gaza hade falnat.
För egen del minns jag starkt hur jag på min arbetsplats, en polisstation i Dalarna, bemöttes när jag försökte berätta att jag bevittnat blodiga stamförföljelser, etnisk rensning och kannibalism i Katanga. En kollega tog mig åt sidan och förklarade att det inte gick an att ljuga om så allvarliga ting.
–Kannibalism förekom i Afrika på Stanleys tid, men förekommer inte i en civiliserad värld, sa han med stort eftertryck.
Jag förstod då att bekantskapskretsen inte var mogen att ta emot berättelserna om den kulturchock vi genomlidit i Kongo.
Därefter blev jag stum. Jag berättade ingenting från Kongo och ingen ställde några frågor om mina upplevelser. På 1970-talet blev det ännu svårare. SVT-journalisten Gary Engman producerade TV-program som ledde till att vi utpekades som rasister, våldsverkare och spritmissbrukare. Det gick så långt att de kamrater som befann sig i karriären inom näringsliv och hos myndigheter inte vågade berätta att de varit i Kongo – det ansågs vanhedrande.
I tjugo år varade tystnaden. Den orättvisa kritik som gjort oss stumma bröts i och med att vi 1980 bildade Kamratföreningen FN-veteranerna Kongo. I hägnet av föreningen började vi tala och skriva och förklara och försvara våra insatser i Kongo. De tysta åren var till ända. Några år senare bildades Fredsbaskrarna av kamrater från i huvudsak senare tiders fredsinsatser bland annat på Balkan och i Afghanistan. Sakta vaknade svenska myndigheter och politiker upp och insåg att Sverige behövde göra något för veteranerna. Men det tog lång tid.
Ett slående exempel är att några av de soldater som skadades vid striderna i Katanga fick vänta till 2011 – således i 50 år – innan de fick medaljen för sårade i strid. Många hann avlida innan dess. Och de svårast skadade – de som led och lider av PTSD – är ännu oräknade och därför okända. Inom föreningen har vi försökt nå dessa kamrater. Några av dem har avsagt sig alla kontakter som har med Kongo att göra.
De vill bara glömma sina plågsamma minnen.