UTFÖRSÄKRINGAR Allt fler hamnar utanför de trygghetssystem vi en gång byggde upp för att ge alla människor ett värdigt liv. Detta är ingen nyhet. Men det måste sägas – och dessa berättelser behöver förstärkning för att höras. I en nyskriven pjäs ger vi röst åt de utförsäkrade. Vilket samhälle vill vi leva i? undrar bland andra skådespelarna Ann Petrén, Lo Kauppi och Kajsa Reingardt inför Radioteaterns premiär av Utförsäkrad.
Det är inte så många generationer sedan vi hade ett Fattig-Sverige, där människor föddes till fattigdom och underklass. Några av oss kommer ur det – vi är gruvarbetares, backstugesittares och statares barnbarn och barnbarnsbarn.
De senaste 150 åren har man stridit sig fram till det som vi nu tar för givet; lika rösträtt, lika rätt till utbildning, arbetslagstiftning, semester, bostad, jämställdhet, och mycket mer.
Samhällsdrömmen var att alla skulle få del av den ekonomiska utvecklingen och bidra med det hen kan: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Idag har perspektivet skiftat, och det har skett så smygande att vi vant oss successivt. Ironiskt nog är vi just nu beundrade och hyllade av en omvärld för ett samhälle som inte längre finns.
Vi talar inte längre om det gemensamma, om det som vi alla berörs av och behöver, och hur vi ska låta alla få del i det. ”Rätt” betyder inte längre rättigheter – rätt är något du ska vara; rätt i ålder, rätt i utseende, rätt i inställning till omvärlden.
Arbetslösheten har blivit en privatsak som ska ”coachas” bort. Vi får höra att det är upp till individen att klara sig själv och vi har skapat ett samhälle för de starka. För dem som har gjort rätt karriärval, har rätt personlighet, rätt bakgrund, rätt språk, rätt attityd och rätt mått av förändringsvilja och flexibilitet.
Men livet är inte ”rätt”. Livet tar sina egna vägar, det blir alla varse förr eller senare. En dag kan det vara jag eller du som går in i väggen efter att ha varit den allra smidigaste och duktigaste i näringskedjan. En dag kanske ditt barn blir sjukt och världen rämnar. En dag har just det företaget du arbetar på blivit uppköpt och halva styrkan får gå. En dag är du gammal, sjuk och hjälplös, och har ingen som talar för dig eller tar hand om dig.
Den dagen ska det finnas en trygghet, du ska ha rätt till ett värdigt liv. Det är inte svårare än så egentligen. Dem, vars historier vi nu återger i en radiopjäs, kunde lika gärna vara vi.
Vi vet att det inte handlar om att vi inte har råd eller att det skulle handla om ekonomisk kris. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden tar politiska beslut för att öka klyftorna. Det här handlar om ideologi. Frågan är: vilket samhälle vill vi leva i?
Vi vet att under de senaste åren har de sociala näten fått stora hål, där allt fler faller igenom och hamnar utanför det trygghetssystem som vi en gång byggde upp för att ge alla människor ett värdigt liv.
Det är ingen nyhet. Men det måste sägas, och dessa röster behöver förstärkning för att höras. Där ser vi vår roll, att ge dem röst. Vi behöver de här berättelserna och vittnesmålen för att påminna om att något väsentligt håller på att gå förlorat, nämligen alla människors lika värde och rätt till ett värdigt liv.
Vi måste ta fighten mot maktlösheten, skrika, ropa, berätta!