För 120 år sedan satt högerpatriarker vid alla samhällsroder: inom statsförvaltningen, universiteten, kultursfären, media. Avsaknaden av åsiktsmotvikt i utbildade kretsar bidrog till att få betvivlade att det verkligen var farligt att släppa fram ”de subversiva socialisterna”.
Visst fanns socialister som var så arga på systemets entonighet att dessa inte trodde på förändring annat än våldsvägen. Var det därmed vettigt att hindra alla socialister från att komma till tals? ”Ja”, löd svaret uppifrån. I åtskilliga decennier.
Beröringsskräcken med socialisterna blev så stark att städat folk förväntades hånle så fort en otäck socialist närmade sig. Först när ryska revolutionen illustrerade att maktmonopoliseringen hotade patriarkernas personliga säkerhet så skärptes tanken.
Inom några minuter omfamnade plötsligt ”alla” demokratin. Infriades högerpatriarkernas skräckscenarion? Inte då. Vänstern splittrades. Grenen som vann väljarnas förtroende erbjöd vänsterpolitik rensad från revolutionärt krångel.
Så hur blev det till slut fredligt i svensk politik? Genom att det folkliga missnöjets representanter accepterades? Eller genom sarkasm- och isoleringspolitik? Just det.
I dag är det Sverigedemokraterna (SD) som försöker lyfta tidsaktuella frågor som oroar på den praktiska verklighetens fält.
Det är inte så lite ironiskt att Socialdemokraterna (S) nu tillhör partierna som försöker hålla uppstickaren borta genom att ropa ”farliga radikaler”. Detta i trygg förvissning om att systemet, som alltid, stämmer in i körsången högst upp i maktpyramiden.
Även dagens patriarker tycks övertygade om att de gör alldeles rätt – samtidigt som de gör så urbota fel.
Vad patriarker alltid haft svårt att ta till sig är att folket är och förblir den yttersta garanten mot radikalism. Därför är det tämligen ointressant om det finns en spillra fullblodstomtar inom SD.
Släpp fram SD och stödet kommer att falla som en sten om partiet på allvar försöker driva Sverige i radikal riktning. Varför? Just för att välgödda väljare, i en kollektiv bemärkelse, alltid säger blankt nej till radikalism. I alla former. Inklusive de senaste regeringarnas smygradikalism.
Demokratin värnas aldrig bäst genom att sätta demokratin på undantag. Resultatet när så ändå sker? Moralism, hyperkänslighet och allmän intellektuell lättja. Där är vi nu.
S vill ändå testa det bevisligen misslyckade ytterligare en gång till. Därmed målar partiet in sig i patriarkhörnet ännu starkare än andra.
Moderaterna bör utnyttja den blottan, öppna upp för samtal med SD samt – viktigast av allt – återgå till att lyssna på vad väljarna verkligen säger.
Pinsamt med helomvändning? Visst, men ännu mer pinsamt är att inte vända om när man hamnat alldeles fel.
S kommer sedan att antingen inse behovet av ett motsvarande fotbyte; eller utvecklas till en permanent skugga av sitt forna jag. Sensmoralen? Patriarktugg hör inte hemma i en äkta demokrati och äkta demokrater räds vare sig öppna samtal eller väljarnas omdöme.