Vi lever i en tid där allt ska låta bra och optimistiskt. Man ska lyfta fram det positiva, inte minst på arbetsplatser.

Inget direkt fel i detta, men ofta blir det verklighetsförvrängt och förljuget.

Snarare än att allsidigt ta fasta på hur saker och ting fungerar betonas hur det borde vara.

Allt flera yrkesgrupper jobbar med oklara men tjusiga uttryck. Hit hör konsulter, marknadsförare, kommunikatörer, ”coacher”, chefer och företagsledningar. Glättighet säljer.

Man skulle kunna säga att kategorin ”struntpratsarbetare”  ökar. Men även många av alla oss andra faller i fällan.

Vi lever i en värld där sociala media, tjusiga planer, varumärkande och värdegrundsprat upptar en allt större del av verkligheten. Tillvarons brister kamoufleras gärna. Den lallande positivismen dominerar.

Den som inte är med på detta framstår som tvivelaktig. I en verksamhet med positiv människosyn blir den kritiske och ärlige föremål för åtgärder: utvecklingssamtal, positivt ledarskap, värdegrundsövningar med mera.

Ibland kanske ledningen till och med får avstå från den positiva synen och påtala att den icke-positiva inte kan accepteras.

Problem ska ses som utmaning, tråkigt chefsarbete förvandlas till ledarskap, de konflikter och missförstånd  som kulturell olikhet ofta medför trollas enkelt bort med hänvisning till kreativ mångfald. Allt detta känns säkert bra i stunden och många drar sig för att anföra mindre smickrande  synpunkter.

Vem säger att ledare sysslar med administration, floskler och oändliga mötesritualer? 

Vem vill anföra att försiktighet, politisk korrekthet och inlindat blomsterspråk täcker över problem? Vem tar risken att säga att  dålig arbetsmoral snarare än avsaknad av kompetensutveckling är källa till dåligt jobb?

En mängd viktiga sektorer i samhället fungerar allt sämre. Hit hör polis, socialtjänst, skola, högskola, arbetsförmedling, försäkringskassa, sjukvård, migrationsverk.

Det finns till och med en rapport som pekar på att det existerar en hel generation av tjänstemän på Migrationsverket oförmögna att fatta svåra beslut och som får rätt lite gjort.

Modern uppfostran där alla ska få stöd, uppmuntran och uppbyggliga besked om hur bra man är synes ha format en curling-generation.

Rapporten ledde till häftiga protester – ”förolämpande” – men lyfter fram viktiga bakomliggande faktorer till ett samhälle i nedförsbacke. I detta  får välfärdssamhället i kombination med kommersiella krafters starka fostran oss att hela tiden vilja ha kul och kräva mer och mer av livet. 

Vi förväntar oss att arbetsgivare ska ordna karriärer, finare titlar, goda företagskulturer, jämställdhet, kreativ mångfald och stimulerande arbetsmiljöer. Jobbigheter ska minimeras.

Detta är inte lätt  att ordna i realiteten, men med hjälp av den påbjudna positiviteten kan illusionen upprätthållas.

För att arbeta i Malmö stad skall du ha arbetsglädje och en positiv människosyn, hette det i en av alla dessa värdegrunder som genomsyras av lallande positivism.

Värdegrundsprat skapar ett arbetsliv där naiv uttalad optimism samspelar med dold cynisk bitterhet. Tyvärr är  denna positivitet ofta en karriärsresurs.

Många arbetsplatser utmärks av funktionell dumhet, oförmåga och ovilja till kritiskt tänkande och reflektion. Egentligen skulle förkärlek för lallande positvitet kunna ingå i kravprofil för chefsbefattningar av idag. 

Arbetsgivare vill ofta undgå att någon krånglar till tillvaron genom att fundera igenom vad man egentligen håller på med, ställa kritiska frågor eller ens syna vad folk menar med allt fluffigt prat. 

Det är viktigt att motverka den lika populära som destruktiva lallande positivitet som nu genomsyrar vårt arbetsliv.

Destruktivt klagande är inte bra, men det  motverkas inte av lallande positivitet. Snarare är lösningen konstruktiv kritik.

Och inte minst att man vinnlägger sig att beskriva sin arbetsplatsverklighet så precist som möjligt. För att detta ska fungera behövs dels att ha koll på vad man gör och åstadkommer, dels en organisationskultur där folk kan tänka själva och sedan kommunicera ärligt och rättframt.