Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Den liberala antirasismen en återvändsgränd

ANTIRASISM · Nazem Tahvilzadeh om Miljöpartiets rapport om rasism och kritiken mot den:

Miljöpartiets nya rapport om hur vi ska minska rasism och främlingsfientlighet saknar förankring i forskningen. Författarna lever i etniskt delade städer präglade av fattigdom och ojämlikhet, men verkar blinda för sin omgivning. De borde lyssna mer på gräsrötterna. Däremot bör de inte lyssna på statsvetaren Andreas Johansson Heinös uddlösa och kontraproduktiva förslag, skriver Nazem Tahvilzadeh, forskare på KTH.

Miljöpartiet skriver att kampen mot rasismen måste föras hela tiden, framför allt i skolan. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver i en replik till MP att det krävs mer än symbolpolitik. Jag instämmer, men Johansson Heinös eget förslag att ”ge trovärdiga svar på integrationens utmaningar” är en kontraproduktiv strategi och handlar inte alls om antirasism. Den liberala antirasismen riskerar att avpolitisera kampen till fördel för eliten och de rasistiska krafterna.

Till att börja med saknar MP:s rapport Världsmedborgare, Sverigevänner helt förankring i forskningen om rasismens orsaker och förstärker därför den nyliberala individfokuserade antirasismen: rasist är den som är outbildad. Analysen är anmärkningsvärt platt: rasismen ökar eftersom skolan brister i att utbilda unga män i tolerans/normkritik och för att polisen diskriminerar förortsbor.

Rapporten är alltså skriven av politiker, konsulter och andra som lever i etniskt delade städer präglade av fattigdom, ojämlikhet, exploatering, segregation, bostadsbrist, arbetslöshet, ohälsa och våld. Är de blinda för sin omgivning? Dessutom förekommer rent vanvettiga förslag: upphäv dikotomin ”rasist-antirasist” och att utbilda journalister och politiker i att leda ”komplexa samtal”.

Hade Miljöpartiet lyssnat mer på gräsrötterna och de rörelser som kämpar mot rasismen hade de kanske fått en annan bild. Det är väldigt naivt att tro att dagens svenska skola kan fungera som antirasistisk motor när de senaste årtiondenas skolreformer (som MP varit med och beslutat om) bidragit till att segregera dem med vit hud och bra socioekonomisk bakgrund från dem med mörk hud och sämre bakgrund. Vore inte en bättre antirasistisk strategi att skapa klassrum där elever från olika etnisk och social bakgrund möts och interagerar dagligen?

Johansson Heinös förslag är lika uddlöst och kontraproduktivt och jag hoppas att MP inte väljer denna väg i framtida överläggningar. Den ”liberala migrations- och minoritetspolitik” som Johansson Heinö refererar till handlar om att rättfärdiga invandring så länge den berikar ”oss”. Folk ska visserligen få vara som de vill, bara de inte är antidemokratiska och mot marknadsliberalismen. Det handlar inte om att förändra samhällets ojämlika strukturer genom att införa bostad som rättighet och omfördela resurser från den välgödda medelklassen till dem utan arbete och socialskydd, utan det handlar om att anpassa minoriteter till västerländska värderingar och ge väljarna ”trovärdiga svar på integrationens utmaningar”.

Vilka utmaningar? Läser man Johansson Heinös avhandling med den tveksamt antirasistiska titeln ”Hur mycket mångfald tål demokratin” förefaller en av dessa utmaningar vara följande: ”hur hantera en växande muslimsk minoritetsgrupp” (s.223).

Antirasistiska strategier som handlar om att förändra människors beteende genom moralisk predikan kommer att misslyckas så länge välfärd och trygghet runt dessa individer faller samman. Denna ojämlika utveckling försvaras och förespråkas av Andreas Johansson Heinö och Timbro och etiketteras med ”statsvetenskap”. Antirasismen måste handla om att omfördela makt och resurser från eliten till folket.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.