Efter tio år inom socialtjänsten kan jag konstatera att våra bedömningar ibland blir fel. Emellanåt är de inte ens ansatser till att vara rätt eller fel. De är försök att hitta en lösning som blir bäst för ett specifikt barn.

Socialt arbete är ofta att välja mellan en mindre bra lösning och en dålig lösning. Det är ingen enkel uppgift.

En vanlig dag på jobbet möts jag av en upprörd pappa i receptionen. Han har inte bokat tid men vill framföra att en förening han är medlem i har berättat för honom att socialtjänsten alltid går på mammans linje. Igår kväll har han skickat mig fem mail om statistik som påvisar detta.

Innan jag går på lunch har jag ett samtal med en pojke som tyst stirrar ner i golvet. Till slut säger han att mamma bara går in i dörrar när hon är full, men att han älskar henne för att hon kramar honom ofta.

Jag måste föra utförligare journaler enligt en av socialtjänstens handböcker. Politikerna vill att jag ska ägna mindre tid åt administrativa uppgifter och att vi måste ha en planeringsdag kring detta.

När jag lämnar upp dokument till nämnden så är det viktigt de lämnas i en röd plastficka. Ingen annan färg godkänns.

En advokat ringer mig efter lunch och ifrågasätter vilken laglig grund jag arbetar utifrån. Svaret begärs i skrift.

Mamman till pojken jag träffade på förmiddagen ringer och säger att hon är med i en grupp på Facebook som samlar erfarenheter kring hur dåliga socialtjänstens utredningar är.

Hon har spelat in våra samtal på sin telefon och hon ska vidarebefordra inspelningarna till Uppdrag Granskning.

Att känna rädsla och vanmakt inför en person med så mycket makt som jag har är en naturlig reaktion. I många fall hade jag känt precis samma sak.

På kvällen när jag kommer hem ligger det en tidning i brevlådan där det står att socialtjänsten är ansvarig för över hundra barns förstörda barndomar.

I duschen tänker jag på de barn jag placerat genom åren. Jag tänker på dem ganska ofta. I hemlighet googlar jag deras namn.

När jag stänger av duschkranen lyssnar jag för att höra om mina barn vaknat av ljudet av vattnet. Det är tyst. Då tänker jag på pojken som stirrade ner i golvet. På hans tystnad och på kramarna han får av sin mamma. Räcker omfamningarna och hur ska jag annars kunna ge honom allt han är värd?

Under samtal med barn brukar jag ställa mirakelfrågan. ”Om du kunde trolla, hur skulle din värld se ut då?” Jag tänker att magiskt tänkande bör reserveras för barn.

Vi lever inte i en perfekt värld och vi är inte perfekta människor. Socialtjänsten kan inte råda bot på detta hur mycket vi än skulle önska. Den mänskliga faktorn spelar in och gör ibland våra bedömningar subjektiva och ofullkomliga.

Den mänskliga faktorn är både bristen och styrkan. I våra utvärderingar är det den som klienterna värderar högst. Just det faktum att få träffa någon som lyssnar.

Någon som i alla fall försöker att förstå även om allt inte går att begripa.