En film som sprids på nätet visar hur Revolutionära fronten misshandlar människor på öppen gata i Stockholm. Ändå påstår statliga Medierådet att det är skillnad på det våld som den autonoma vänstern utövar, jämfört med exempelvis nynazister. Varför är avståndstagandet från våld så mycket större när våldet kommer från höger än från vänster? Även inom extremvänstern anses våld mot politiker legitimt, skriver Anna-Lena Lodenius, journalist och författare.
En film som sprids på nätet visar hur maskerade aktivister ur Revolutionära fronten attackerar en demonstration med några hundra deltagare, anordnad av Svenskarnas parti i centrala Stockholm i mitten av september.
Den visar bland annat hur den autonoma vänstern misshandlar en man genom att angripa honom med en stol som tillhygge och sparkar på hans huvud och kropp när han ligger ner på marken.
Filmen har lagts upp på nätet, bland annat på Revolutionära frontens Facebooksida, förmodligen för att visa något som rörelsen är stolt över. För detta talar hur den är gjord, med snabba klipp, musik och pålagda ljudeffekter i form av krossat glas och så vidare. Klippet har inte väckt någon nämnvärd uppmärksamhet.
Revolutionära fronten är en något mer organiserad form av autonom vänster och en av de för närvarande mest aktiva rörelserna av det här slaget. Det är en rörelse som i en nyligen publicerad rapport från statliga Medierådet, om hur våldsbejakande extremistiska rörelser använder internet, påstås ha samma demokratisyn som det svenska statsskicket. De övriga miljöerna som avhandlas är våldsam extremhöger och islamister.
”Till skillnad från grupper som är principiella motståndare till demokratiska värden och praxis [...] är den form av radikalvänster, till vilken de autonoma grupperna kan räknas, kritiker av en liberal/konstitutionell praxis av demokrati, men den är inte principiellt antidemokratisk. Man tar inte avstånd från demokratiska värden i generella termer av grundläggande medborgerliga rättigheter.”
Hur demokratiskt är det att slå ner någon som deltar i en tillståndsgiven demonstration anordnad av ett politiskt parti? Låt vara att man inte delar detta partis åsikter. Men den grundlagsskyddade yttrandefriheten, som innefattar även rätten att offentliggöra sina åsikter i form av demonstrationer, gäller även Svenskarnas parti. Det förekommer uppgifter på nätet om att den som angreps inte ens deltog i demonstrationen utan bara råkade passera. Hur det nu är med den saken spelar egentligen ingen roll. Misshandel är brottsligt oavsett vem offret är.
Medierådets rapport har inte heller väckt någon nämnvärd uppmärksamhet och i synnerhet inte de åsikter som framförs om den autonoma vänstern. Frånsett författaren och journalisten Magnus Sandelin och jag är det inte många som skrivit om den. Trots att rapporten beställts av regeringen, som genom att hålla presskonferens och på olika sätt offentliggöra innehållet får anses stå bakom den. Är detta regeringens demokratisyn?
Jag har svårt att tro det.
Den autonoma vänstern attackerar även andra politiska partier än Svenskarnas parti. Mest utsatta är Sverigedemokraterna, men det finns även en lång historia av angrepp på allianspartierna. I valrörelsen 2006 fanns något som kallades Osynliga partiet som bland annat utsatte Centerpartiets och Kristdemokraternas lokaler runt om i landet för fönsterkrossning och klotter. Den autonoma vänstern har lyft fram antifascism som en huvudfråga vid sidan av antikapitalism. Men begreppet fascism definieras på ett brett sätt som ligger långt ifrån den gängse användningen av ordet.
I de autonomas värld är i stort sett hela vårt kapitalistiska samhälle genomsyrat av fascism, vilket anses göra det legitimt att angripa ett brett fält av måltavlor med våld. När polisen, med stöd av lagen, ingriper ses de också som legitima mål för våldsamma angrepp eftersom våldsvänstern inte erkänner polismaktens våldsmonopol. De anser över huvud taget inte att rättsstaten är legitim eftersom de menar att den är satt att försvara det rådande kapitalistiska samhället.
Hur jag än vrider och vänder på begreppen kan jag inte få detta till samma demokratisyn som den parlamentariska demokratin.
I Medierådets rapport markeras vid flera tillfällen att det är skillnad på extremvänsterns våldsutövning och de övriga granskade gruppernas. Bristen på forskning på området påtalas, och för att råda bot på detta citeras flitigt rapporter författade av personer med en öppen redovisad koppling till den autonoma vänstern, utan att detta påtalas.
En återkommande formulering är att våldet i extremvänstern är taktiskt betingat och ägnat att skydda och försvara demokratin. Men vilka extremister hävdar inte att de agerar för allas bästa? Låt vara att den utomparlamentariska extremhögern inte säger sig vilja uppnå någon form av demokrati, men det saknas inte resonemang kring hur ”folket” ska räddas från ett samhälle som håller på att gå över styr.
Extremister går före demokratin och tar sig friheter att agera utan att ha något mandat. Den autonoma rörelsen räknar ofta upp behjärtansvärda grupper i samhället som de säger sig företräda: förortsungdomar, arbetslösa et cetera. Men ingen har bett dem att agera, och i synnerhet inte med våld. Det är ett självpåtaget uppdrag, och det har ingenting alls med parlamentarisk demokrati att göra där vi röstar om representationen för att utröna vad medborgarna anser.
Hur kan det komma sig att avståndstagandet från våld är så mycket större när det kommer från höger än när det kommer från vänster? Kanske för att många tror att vänstern trots allt har bättre syften och att våldet är mer oavsiktligt. Det är knappast en slutsats som låter sig göras generellt och det saknas inte exempel i historien på hur vänstergrupper som Baader Meinhof-ligan, Röda brigaderna och Blekingegadebanden stått för avancerade former av brottslighet och våldsanvändning.
Därutöver finns det mer oavsiktliga våldet, men det finns i så fall även i de andra extremistiska miljöerna.
Den enda rimliga inställningen måste vara att ändamålet inte helgar medlen, och att våldsam politisk extremism måste bedömas lika oavsett vilken ideologi som ligger bakom.