Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Läktarkulturen driver svensk fotboll framåt”

Foto: Jack Mikrut

FOTBOLL · ”Om inte svensk fotboll skärper sig och på alla plan agerar lite mer välkomnande mot oss supportrar så kanske vi tröttnar och ger upp på den svenska fotbollen”, skriver Tony Ernst.

Tony Ernst
Ordförande Svensk Fotbollsupporterunion

Under slutet av 1990-talet genomgick allsvenskan en metamorfos. På bara några få år gick publiksnittet från runt 4 000 till nästan 11 000. Det var till största delen en ny publik som kom, en publik som dessutom satte färg på vår inhemska liga och förvandlade den till den fest vi känner idag. Samtidigt som publiken ökade rasade ligan fotbollsmässigt.

2014 är allsvenskan kvalitetsmässigt rankad som Europas 23:e bästa liga, enligt den senaste UEFA-rankingen. Vi har bland annat storheter som Cypern, Vitryssland och Danmark framför oss. Vad gäller publiksnittet så ligger vi däremot stabilt på 13:e plats.

I detta uppenbara – och för fotbolls-Europa helt unika – glapp utspelar sig en berättelse. Ganska mycket folk i Sverige går och kollar på usel fotboll. Något annat sätt att tolka statistiken finns ej.

Vi har idag i Sverige en passionerad, dynamisk och makalöst stark supporterkultur som håller toppnivå internationellt. Erik Niva skrev till exempel i en krönika i Aftonbladet 2011, inför det stockholmsderby som skulle inleda den allsvenska säsongen:

”Jag har sett fotboll över i stort sett hela världen. Jag har varit på VM-finaler och Champions League-finaler. Jag har upplevt derbyn i Rio de Janeiro, Glasgow, Aten och allt däremellan. Några av mina allra största fotbollsupplevelser har jag lik förbannat fått här i Stockholm. När de allsvenska läktarna är som bäst håller de faktiskt världsklass.

Det är alltså läktarkulturen som driver svensk fotboll framåt, inte själva fotbollen. Nere på planen så håller vi, tyvärr, inte särskilt hög nivå. Det är sparka och spring, 0-0 och regn och blåst. Vidare så rapporterade Uppdrag Granskning nyligen om möjliga uppgjorda matcher. Dessutom: arenorna på många av de allsvenska orterna kan knappt erbjuda en kokt korv eller en damtoalett till sina besökare.

Ändå är det alltså nästan undantagslöst vi supportrar som får skäll, trots att det inte är vi som anklagas för läggmatcher, inte klarar av att kvalificera oss till fotbolls-VM eller tar hutlöst betalt för medioker underhållning.

Häromdagen var det exempelvis regeringens före detta nationella samordnare, tillika vice ordförande i Sef och SvFF, Rose-Marie Frebran som i en krönika i Aftonbladet var ute och ville sätta ner foten och blandade ihop bengalförespråkare med huliganer trots att de två inte har någonting med varandra att göra.

Ja, det brinner bengaler nån enstaka gång på svenska fotbollsmatcher, men ingen har kommit till skada av det. Det är obegripligt hur media och makthavare gjort en så stor sak av det. Faktum är att det aldrig har varit säkrare att gå på svensk fotboll än idag.

Läktarbråken är i stort sett utplånade, och dödsfallet i Helsingborg i den allsvenska premiären i år måste ses som en anomali. Det spelas 480 elitmatcher under en svensk fotbollssäsong, drygt 450 av dessa utan polis närvarande.

Dessutom: de svenska läktarna ser ut som städerna de företräder, till skillnad från lagen och styrelserummen. Där de allsvenska läktarna idag är fullt ut integrerade och börjar få en rimlig procentuell del kvinnor så är det tvärtom i föreningarnas styrelserum: vita män så långt ögat kan se.

Det är alltså inte svensk supporterkultur det är fel på, det är svensk fotboll.

Och om inte svensk fotboll skärper sig och på alla plan agerar lite mer välkomnande mot oss supportrar så kanske vi tröttnar och ger upp på den svenska fotbollen.

Då kan företrädarna stå där och titta på sopfotboll omgiven av endast de närmast sörjande.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.