SVT synliggör ett politiskt problem om hedersförtryck på asylboenden.
Kvinnor och barn flyr från krig och våld från länder där hederskulturen är både laglig och vardaglig. De söker sig till Sverige för att känna sig fria och respekterade.
Men nu får vi många signaler om att Sverige inte lever upp till de mänskliga rättigheterna. Dessutom har identitetspolitiken och kulturrelativism medfört att problemet negligeras, i första hand av företrädare för den politiska vänstern.
SVT har granskat situationen för kvinnor på asylboenden – hur deras frihet begränsas av omgivande män som tycker sig ha rätt att bestämma över till exempel klädval och uppförande. Våldtäkter och sexuella trakasserier är vanligt.
Detta är inget nytt för oss på GAPF. Kvinnor och ungdomar berättar för oss om sina upplevelser på asylboenden.
Att problemet är omfattande, inte bara på asylboenden men också i förorterna, står förhoppningsvis snart klart för våra förtroendevalda.
Staten äger ansvaret. Dels på den politiska nivån men också bland alla inblandade myndigheter, från migrationsverket till de rättsvårdande myndigheterna.
Även den som driver asylboendet har ett stort ansvar. Den förda politiken, som baseras på identitetspolitiken där olika partier använt kulturrelativism som ursäktar och relativiserar hedersförtryck för att värva röster från religiösa och etniska grupperingar, har förvärrat problemen.
Det handlar inte om raketforskning. Vi pratar om grundläggande mänskliga rättigheter. Vi har ett ansvar att för alla asylsökanden tydligt påtala att det är svensk lagstiftning och FN-stadgan som gäller – inte Sharialagar.
Myndigheterna måste redan i början av asylmottagandet markera att vi inte tolererar kränkande syn på kvinnor eller personer med annan sexuell läggning, oavsett religion eller etnicitet.
Migrationsverket har ansvar för att under utredningsprocessen utbilda och informera, medan polisen och socialtjänsten äger ansvaret att skydda de utsatta.
Ovanstående får ses som en början. Det är förvånansvärt att detta inte redan är genomfört, med tanke på att problemet är känt sedan länge.
För att det här ska fungera över tid krävs det fler åtgärder.
Utbildning om jämställdhet bör innefatta innebörden av kvinnors frihet. Vi måste tydligt förklara för de nyanlända på asylboenden, men också i SFI och på förberedande klasser till gymnasier och högskolor, att kvinnor inte är underställda män.
Här har Sverige ett stort egenintresse: Vi ser redan idag att flickorna är väsentligt bättre på att tillgodogöra sig utbildning med godkända resultat.
Vill vi minska tiden från ankomst till anställd är det här en av de mest effektiva åtgärderna. Ger vi flickorna möjlighet att utbilda sig utan förtryck får vi mångdubbelt tillbaka.
Vi måste också bli mycket bättre på att lära ut de skyldigheter som varje person i Sverige har att följa.
Självklarheter som att alla asylboenden skall ha handlingsplaner för att hantera anmälningar och säkerställa tryggheten för kvinnor borde inte behöva diskuteras.
De män och kvinnor som försöker trycka på sina religiösa värderingar på andra måste få klart för sig att det inte är tillåtet, eftersom vi har religionsfrihet. Här krävs både en utredning för att kvantifiera problemet och en åtgärdsplan.
Med en feministisk utrikespolitik och en regering som vill göra skillnad i FN:s säkerhetsråd är det en bra början om kvinnor på våra asylboenden känner den trygghet som FN-stadgan om mänskliga rättigheter är tänkt att ge dem.