Det är ett Folkparti i desperat behov av en nystart som intar scenen under Almedalsveckans sista dag.
I valet 2014 gjorde liberalerna sitt näst sämsta resultat någonsin (5,4 procent) och kräftgången har fortsatt. I SCB:s mätning som presenterades i början av juni var Folkpartiet nere på 4,9 procent.
För ett liberalt parti med ambitioner att påverka samhällsutvecklingen är det helt oacceptabla siffror.
Ändå framstår det ibland som om Folkpartiet inte riktigt inser allvaret.
Visserligen har man tillsatt fjorton arbetsgrupper och två kommissioner med uppdrag att förnya partiets politik.
Något partiledaren Jan Björklund kommenterade i Aftonbladet i samband med partikongressen i april: ”Den förnyelseprocess som vi nu har stakat ut svarar mycket väl mot de synpunkter som finns i partiet. De allra flesta i vårt parti är väldigt engagerade i skolfrågor och stolta över den position vi har erövrat. Men de flesta inser också att vi måste ha en bredare meny”.
Kloka insikter. Men det borde ha stått klart för FP redan för ett år sedan att det inte skulle löna sig att köra skolfrågan ända in i kaklet.
Man hade vunnit väljarnas förtroende på området och under åren i Alliansregeringen lyckats sjösätta en rad välbehövliga reformer vilka i dag är på väg att lyfta det svenska utbildningsystemet mot en bättre och mer kunskapsfokuserad framtid.
Att då i valrörelsen göra utspel om ytterligare omdaningar samtidigt som skolan skrek efter lugn och ro att implementera det nya, var allt annat än klokt.
Särskilt som Folkpartiet varken hade lärarkollektivet eller väljarkåren på sin sida.
Förhoppningsvis lyckas de nu tillsatta arbetsgrupperna skapa ett gediget underlag för en mer mångfacetterad socialliberal politik.
Folkpartiet har också tagit viktiga steg mot en mer självständig roll i och med att man vände ryggen åt försvarsuppgörelsen med regeringen i protest mot bland annat underfinansiering och en rödgrön ovilja att tillsätta en Nato-utredning. Det var välkommet.
Inte minst med tanke på hur Moderaterna kannibaliserat på de mindre Allianskollegerna och under lång tid lagt en våt filt över många frågor som Nato, socialförsäkringssystemen etcetera.
Samtidigt räcker troligtvis varken arbetsgrupper eller att man sätter ned foten mot regeringen för att FP skall göra en rejäl återhämtning opinionsmässigt.
Politik handlar i dag – rätt eller fel – inte bara om idéer utan även om individer.
Jan Björklund må vara en utmärkt politiker och fortfarande högt uppskattad som ledare av en majoritet av de sina.
Men att lyckas frälsa de redan frälsta kommer man inte långt med.
Folkpartiet måste skicka en tydlig signal till människor runt om i Sverige om att partiet utvecklas och blickar framåt.
Ett bättre sätt att göra detta på, än att byta ut en partiledare som suttit relativt länge, finns de facto inte.
FP är i dag långt i från det enda partiet som framstår som marinerat i sin egen självtillräckliga bubbla, utan vilja att släppa fram människor med nya idéer och visioner. Människor som inte stakat ut sin framtid inom partiet redan i tonåren.
Men FP är just nu det parti där behovet är som störst att sticka hål på den bubblan.
Det är nödvändigt för att man ska kunna lyssna inte bara inåt, utan även utåt.
Det är nödvändigt för att socialliberalismen, som behövs så väl i svensk politik, ska få luft under vingarna och återigen bli relevant och framåtskridande.
En politik som kombinerar marknadsekonomi och enskildas frihet med ansvarstagande och helhetssyn borde tilltala betydligt fler än ynka fem procent av svenskarna.
Jag är övertygad om att så kommer att vara fallet 2018.
Förutsättningen är att Folkpartiet på allvar vågar tänka nytt.