Feminism är hetare än någonsin och vi får höra att det är dags att sätta jämställdheten på dagordningen även i politiken. Och enda sättet är tydligen att rösta på Feministiskt Initiativ.
Om man inte har strukturer som generalförklaring och lösningen är tvång på varenda litet problem är man inte feminist.
Som om feminism och socialism är samma sak, när feminism inte har någon partifärg alls. Enligt den officiella definitionen är ”feminism en social rörelse för jämställdhet mellan män och kvinnor” .
Och när vänsterfeministerna talar är det lätt att få intrycket att det är riktigt dåligt med jämställdheten i Sverige. Det händer absolut ingenting, knappt något har ändrats sedan kvinnlig rösträtt infördes.
Schyman påstod i SVT Agenda nyligen att det kommer ta 100 år innan vi är jämställda. Men stämmer det här verkligen?
Det tål att upprepas – Sverige är ett av världens mest jämställda länder. På bara två generationer har det hänt ofantligt mycket – från våra mormödrar då många var hemmafruar, via våra deltidsarbetande mammor och till oss idag.
Vi har till exempel ett av världens mest jämställda parlament, med 45 procent kvinnor. Och regeringen består av fler kvinnor än män.
Vår föräldraförsäkring är med sina 480 dagar per barn också en av världens bästa och vi har en otroligt utvecklad barnomsorg, med rätt till allmän förskola från 12 månader.
Den föräldraledighet som pappor tar ut har på bara en generation gått från nästan noll till knappt 25 procent, och andelen växer snabbt. De senaste 15 åren har uttaget ökat med hela 130 procent. Och 13 procent av paren delar idag lika, 2000 var siffran 4 procent.
På universitetet dominerar numera kvinnorna och 60 procent av högskolestudenterna varje år är kvinnor.
Allt detta har lett till att Sverige har högst andel kvinnor som jobbar i OECD. Vi är också de kvinnor i hela OECD som är mest nöjda med våra liv.
Men vi tjänar mycket mindre ju, hela 3,6 miljoner över ett liv, påstås det. Den siffran stämmer inte. I själva verket handlar det om 870 000 kr. För man måste givetvis ta hänsyn till ålder, yrkesval, utbildning, bransch etc. Visst är 6 procent mindre inte heller bra men betydligt bättre än 25 procent.
Bara sedan 2006 har andelen kvinnliga företagare i alla branscher ökat med 10 procent och idag startas över 30 procent av alla företag av kvinnor, bland annat tack vare RUT och välfärdsreformerna.
Andelen kvinnor i bolagsstyrelser ökade 2014 och är nu uppe i 25 procent. Även andelen kvinnor i företagsledningar fortsätter att öka och är nu 18 procent.
Jag förnekar inte att det fortfarande finns saker kvar att göra men vi måste faktiskt först ha en korrekt nulägesbeskrivning. Och den är definitivt inte så nattsvart så som vissa feminister försöker utmåla den till.
Samma personer som påstår att alla män förtrycker, att alla män har en kollektiv skuld till våldtäkter, våld mot kvinnor och annat vedervärdigt.
Jag är mamma till två små pojkar, som snart kommer bli två vuxna män. Och jag vägrar acceptera någon form av kollektiv skuldbeläggning av vare sig dem eller några andra män. Nu räcker det. Kampen om jämställdhet handlar om att alla ska få samma möjligheter oavsett kön.
Det är också därför lösningarna för en liberal feminist aldrig kan handla om kvotering. För genom kvotering accepterar man representativitetspolitiken – att du besitter en viss typ av egenskaper bara för att du tillhör ett visst kön. Det reducerar individer till utbytbara beståndsdelar i ett kollektiv, där könet är överordnat individuella egenskaper. Och vips har könet fått mer, inte mindre betydelse i samhället.
För en liberal feminist är målet att det som finns mellan benen ska vara irrelevant. Vi fokuserar istället våra lösningar på att ge alla människor samma möjligheter. Liberal feminism är inte politiska pekpinnar med centralstyrd plåsterpolitik utan förändring där den behövs, hos individen.
Och för er som tycker feminism är viktigt men inte heller tycker att alla män förtrycker, borde omskolas eller att lösningen på alla jämställdhetsproblem är kvotering har faktiskt flera bra alternativ att rösta på.
Feminism är inte liktydigt med socialism och det finns fokuserade feminister i de borgerliga partierna. Folkpartiet har Birgitta Olsson och Robert Hannah, Centerpartiet Annie Lööf och Annika Qarlsson och i Moderaterna finns Jessica Rosencrantz och Hanif Bali. Bara för att nämna några.
Men på Nordiskt Forum om feminism som nu pågår finns lite plats för liberal feminism, tyvärr. Som vanligt domineras programpunkterna av Gudrun Schyman-feminismen.
Till exempel kan man gå på en workshop i feministiskt självförsvar för att kunna skydda sig mot sexuella trakasserier på jobbet. Man ska tydligen lära sig att fysiskt slå ner kollegor. Där är inga män är välkomna. För den är ”separatistiskt” – har du fel kön är du exkluderad.
Det påstås på en annan programpunkt att ”kvinnor har sämre möjligheter att försörja sig och göra karriär”. Den spär på idén om kvinnan som någon typ av offer när fakta visar att vi tvärtom har minst lika goda förutsättningar.
Andra saker man kan få diskutera är om marknaden är saklig grund för lönesättning, att fler kvinnor borde bli lesbiska och ett feministiskt nej till surrugatmödraskap.
Jag är feminist men för surrugatmödraskap. Och individuell lönesättning. Dessutom älskar jag män.
Det behövs fler borgerliga politiker som kallar sig feminister och partierna behöver vara mycket tydligare med de liberala lösningarna. Förhoppningsvis kan den senaste tidens fokus på feminismen engagera. Vi behöver många liberala feminister som berättar om våra lösningar på problemen med jämställdhet, det är en för viktig fråga för att lämna walk over till socialisterna.
Acceptera inte radikalfeministernas verklighetsbeskrivning och lösningar som facit, där staten ska styra familjer och målet helgar alla medel.
Feminism är kampen att kön inte ska spela någon roll. Och det samhället får vi inte med centralstyrning av folks liv, pekpinnar och kvotering.