Foto: AP/TT
Debattinlägg

”Det enda svaret är en samhällsomfattande krisplan”

Uppdaterad
Publicerad

”Stora förändringar krävs inom energi, transporter, material, infrastruktur och byggande, textil, elektronik och jordbruk. Det krävs också förändringar av människors beteenden och konsumtionsmönster”, skriver Vennström, Johnsson-Latham och Bydler.

Om debattörerna

Torbjörn Vennström
Vice ordförande, Klimatriksdagen
Gerd Johnsson-Latham
Styrelseledamot, Klimatriksdagen
Roger Bydler
Styrelseledamot, Klimatriksdagen

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

I och med den nu antagna budgeten har Sverige förlorat möjligheten att under det kommande året vara ett föregångsland i det globala klimatarbetet.

Det som på flera håll kallas för ”Katastrofbudgeten” innebär nämligen ett stort steg bakåt för klimat- och miljöarbetet, när det borde vara tvärtom.

I allmänna skrivningar sägs att Sverige ska vara pådrivande i omställningen till klimatneutral ekonomi, samt att förorenaren ska betala samtidigt som miljövänliga tekniker ska tillåtas växa. Men flertalet av åtgärderna går i direkt motsatt riktning.

Medlen till allmän miljö- och naturvård skärs ned med drygt två miljarder kronor. Klimatklivet, med tydliga effekter på utsläppen, raseras. Viktigt naturvårdsarbete försvagas i en tid när hoten mot biologisk mångfald är mer alarmerande än någonsin.

En mindre satsning på havsmiljö sker men motverkas genom att åtgärderna för biologisk mångfald försvagas i betydligt större omfattning.

Sammantaget minskas miljö-, energi- och koldioxidskatterna med nästan 1,5 miljarder kronor, enligt Naturskyddsföreningen. Det strider mot att ”förorenaren ska betala”. Budgeten saknar också andra konkreta förslag som vilar på denna princip.

Budgetåtgärderna kommer att fördröja energiomställningen och motverka målet om en fossilfri transportsektor.

Budgetens klimatstrategi är att svenska utsläpp ska kvittas utomlands. Biståndet tillförs inga nya pengar men ska i högre grad användas till klimatåtgärder. Därmed frångås principen från FN:s klimatkonvention från 1992, om att stödet till utsatta länder ska vila på additionella medel.

En vag hänvisning sker till så kallade CDM-projekt, där klimatinvesteringar utomlands kan räknas som egna utsläppsminskningar. En rapport från 2016 konstaterade att 85 procent av CDM-projekten troligen inte har lett till nya utsläppsminskningar, så det är en högst tveksam väg att gå.

Allt detta försämrar våra möjligheter att vinna tilltro internationellt.

Den enskilt största budgetsatsningen är att främja den privata konsumtionen genom skattesänkningar för i första hand relativt välbärgade människor. Detta kommer troligen att spä på vår snabbt växande konsumtion ytterligare samtidigt som de ekonomiska klyftorna ökar.

Vår planet utsätts redan för ett alltför högt konsumtionstryck. Om alla levde som en genomsnittlig svensk skulle vi behöva 4,2 jordklot. Men vi har bara ett.  

Det största bekymret är dock den totala brist på insikt om vad som krävs för att vi ska kunna nå nollutsläpp i tid och undvika klimathotets värsta konsekvenser. Utsläppen måste ner fem till åtta procent per år för att klara riksdagens egna klimatmål.

För att klara Parisavtalet mål på ett rättvist och säkert sätt, krävs mer än dubbelt så stora utsläppsminskningar för rika länder som Sverige.

Att minska utsläppen inom landet med 25 procent under knappt 30 år har varit möjligt inom ramen för nuvarande samhällsstruktur. Att komma ned till noll kräver något helt annat, en transformation.

Stora förändringar krävs inom energi, transporter, material, infrastruktur och byggande, textil, elektronik och jordbruk. Det krävs också förändringar av människors beteenden och konsumtionsmönster – särskilt hos de som har det gott ställt.

Detta borde vara en huvuduppgift för en budget för 2019, när vi nu är på väg in i det decennium som troligtvis avgör vår civilisations framtid.

Det enda möjliga politiska svaret på de existentiella hot som vi står inför är en krisplan för omställning av de sociala, ekonomiska och tekniska förhållanden som formar vårt samhälle. Det behöver vara en hoppfull plan för en framtid där den globala ojämlikheten är kraftigt reducerad, där välmående snarare än ekonomisk tillväxt styr ekonomin, och där vi uppnår balans mellan människa och natur.

Klimatriksdagen kommer att lyfta klimatfrågan inför EU-valet 2019. Vi kommer att tillsammans med andra rörelser driva på svenska EU-politiker för höjda ambitioner inom EU.

Vi tänker göra allt som står i vår makt för att civilsamhället ska bli den pådrivande kraften som riksdag och regering inte förmår vara. Vi har under hösten 2018 sett en kraftig framväxt av klimatengagemang i Sverige och även internationellt.

I samverkan med andra rörelser kommer vi att följa vad politikerna gör, men också ta initiativ för att sätta en radikal, snabb och rättvis klimatomställning högst på agendan – såväl lokalt som nationellt och inför EU-valet.

Vi vill därför ställa tre frågor till politikerna:

  • Är ert parti redo att seriöst angripa klimathoten för att ge människor hållbar välfärd?
  • Är ni beredda att satsa på en krisplan för omställning som kan ge hopp åt barn och barnbarn?
  • Vilka klimatlöften ger ni inför EU-valet i maj 2019?

Fotnot. Artikeln är en kortare version av ett öppet brev som har skickats till riksdagespartierna.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.