Högerextrema och högerpopulistiska partier gör sitt bästa EU-val någonsin, räknat i antal mandat. Totalt samlar partierna 77 mandat enligt preliminära resultat, jämfört med 50 året innan.
Front National blir Frankrikes största parti. UK Independence party sopar banan med sina konkurrenter.
I Danmark gör Dansk Folkeparti ett rekordval och dessutom ser vi hur nazistiska Gyllene Gryning lockar nästan var tionde grekisk väljare.
I medierna beskrivs extremhögerns framgångar som något av en brun våg som sköljer över Europa. Och visst är resultaten mycket oroande. Extremhögerns omvälvande framgångar i Frankrike, Danmark och Storbritannien är ett tecken på att rasism, EU-motstånd och populism kan utgöra ett giftigt framgångsrecept.
Det visar också att EU:s kris får konsekvenser. När människor känner att EU inte kan ge svar på de stora utmaningar som Europa står inför öppnas fältet för de som vill vända ryggen mot omvärlden.
Högerpopulism och nazism kanaliserar Europas bubblande vrede, missnöje och rasism.
Och risken är uppenbar att den politiska dagordningen i de länder där rasismen nu vunnit mark, i allt större grad kommer att präglas av extremhögerns ideal.
Men samtidigt finns en annan bild. I flera delar av Europa går extremhögern bakåt. Faktum är att det ”bara” är 13 av EU:s länder som nu skickar högerextrema eller högerpopulistiska partier till EU-parlamentet.
Men det får inte plats i mediernas rapporter. Kanske är det naturligt. Nazister som tar plats i den europeiska demokratins hjärta slår förstås högre än en marginaliserad extremhöger i Spanien.
Det är synd, för det finns en risk med alarmismen. Om vi bara riktar blicken mot extremhögerns segertåg missar vi de bakslag som kan ge oss ledtrådar om hur fascism och högerextremism kan motas. Och vad som kan ta dess plats.
Vi riskerar att missa att den ekonomiska krisen inte automatiskt leder till framgångar för extremhögern. I länder som Portugal, Italien och Spanien har nationalismen haft svårt att vinna mark. Missnöjet har i stället sugits upp av andra partier som lyckats formulera ett politiskt budskap utan syndabocksretorik.
Vi kan missa att ställa viktiga frågor om varför extremhögerns framgångar i Östeuropa ser ut att bytas mot nederlag.
Vi ser inte att en del av förklaringen till bakslagen i vissa länder kan vara att etablerade partier har sugit upp extremhögerns väljare genom att locka med hårdare tag mot invandringen, vilket i förlängningen kanske är ett ännu större hot mot ett öppet Europa där alla medborgare får vara med på lika villkor.
Inte minst kan alarmismen och det starka strålkastarljuset på extremhögern göra att vi vänder blicken bort från den ständigt pågående vardagsrasism och diskriminering som redan i dag präglar många européers liv. Och som även den, precis som missnöjet och vreden i krisens spår, sliter isär vår del av världen.