Bruse LF Persson och Linda Stiernberg: ”Seder och traditioner som inte förändras, dör ut” Foto: Stina Jarenskog
Debattinlägg

”Det finns fler sätt att fira ljuset än att fira Lucia”

”Traditioner har ändrats över tiden, och de fortsätter att ändras, som traditioner ska för att kunna leva vidare. Väntljusstaken har sex ljus och tänds på de sex torsdagarna fram till vintersolståndet. Många pryder sina ljus med runor och läser en vers som hör till traditionen vid ljuständningen”, skriver debattörerna.

Om debattörerna

Bruse LF Persson
Ordförande, samfundet Forn Sed
Linda Stiernberg
Riksgydja, samfundet Forn Sed

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Tiden runt jul har hållits helig av många olika kulturer genom tiderna för att fira vintersolståndet och solens återfödelse. Det gör vi fortfarande idag.

När vi omsluts av mörkret i november börjar vi längta efter ljusets återkomst och vi ser fram mot julen med alla dess ljus som lyser upp.

Därför har en modern tradition som kallas Vänt startats av hedningar i Västsverige. Allt fler både i Sverige och utomlands, ända borta i Amerika, följer nu traditionen med Väntljusstaken som är inspirerad av adventljusstaken.

Väntljusstaken har sex ljus och tänds på de sex torsdagarna fram till vintersolståndet. Många pryder sina ljus med runor och läser en vers som hör till traditionen vid ljuständningen.

Julen börjar på allvar för de flesta i Sverige vid Lusse, den 13 december. Vi tänker oss att Lussebruden representerar gudinnan Freja som kommer med löfte om ljus när det är som mörkast.

Lussekatterna med sina solsymboler och gyllene saffran passar bra i den hedniska symboliken. Inte minst för att Frejas djur är just katter.

Den 13 december har i svensk folktro ansetts vara årets längsta natt, en tid då allsköns väsen röjer runt utomhus ibland under ledning av Lussi, eller Lussekäringen, en slags häxa, som kommer ridande genom luften med sina följeslagare som kallas lussiferda.

Ungdomar firade förr genom att klä ut sig, utse en lussebrud, gå i lussetåg och knacka på hos grannar för att spexa, tigga mat och dryck.

På senare tid har traditionen förfinats och lussetåget leds av det katolska helgonet Lucia och hennes tärnor. Dagens Luciafirande är en sentida tradition.

Före 1753 inföll vintersolståndet runt den 13 december, men vid kalenderbytet från den julianska till den gregorianska kalendern justerades datumen med flera dagar och vintersolståndet hamnade runt den 21 december.

På något vis verkar då också julfirandet ha delats upp, så att vissa hedniska riter i folktron, firandet av de kvinnliga makterna, fortsatte att hållas vid Lusse.

Den stora högtiden under det hedniska julfirandet är vintersolståndet som äger rum kring den 21 december. Då håller vi julblot runt om i landet. Vi firar att solen och ljuset återvänder.

För oss asatroende är solen en gudinna – Sunna. Det är till henne och till julens egen gud – Jolner – som de flesta av oss hedningar vänder sig till under julblotet. Jolner är den som gett namn till högtiden jul och bakom det namnet döljer sig Oden.

För en del är det säkert förvånande att höra att det fortfarande finns utövande asatroende idag, i det moderna samhället.

Men är det egentligen så konstigt att alltfler nu söker sig till en naturnära andlighet med kopplingar till våra gamla traditioner?

Vi är beroende av ljusets återkomst och naturens växtkraft, oavsett om vi lever idag eller för tusen år sedan.

Traditioner har ändrats över tiden, och de fortsätter att ändras, som traditioner ska för att kunna leva vidare.

Seder och traditioner som inte förändras, dör ut.

Men kärnan i julen är ändå firandet av då ljusets återkomst och framförallt tiden då vi umgås med släkt och vänner, oavsett varför vi firar jul.

Julafton den 24 december firar vi som de flesta svenskar, med släkt och vänner, mat och klappar. Och julens huvudperson är ju som vi alla vet: jultomten!

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.