Miljöpartiets språkrör Åsa Romson inleder partiets kongress i Västerås 2013. Foto: Henrik Montgomery / TT
Debattinlägg

”Drömmare får allt mer makt i svensk politik”

Arbetstidsförkortning ·

”Dagdrömmarna tror att ekvationen går att få ihop genom att de arbetslösa så att säga ”får bättre plats” på arbetsmarknaden om vi andra jobbar mindre” skriver Mattias Allring.

Om debattören

Mattias Allring
Liberal debattör

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Tänk dig att vi exempelvis skulle lägga ner försvaret och använda pengarna för att förkorta vår arbetsvecka. Hur mycket kortare skulle den bli för den genomsnittlige skattebetalaren? 1 dag? ½ dag?

Svaret är 10 minuter i veckan. Och då har vi inte räknat in effekterna av arbetslösa militärer.

I enlighet med det senastepolitiska modet att prioritera allt, utan att räkna på något, driver flera partier på vänsterskalan löftet om förkortad arbetsvecka. Vänsterpartiet har gjort 30-timmarsveckan till en del av sin feministiska plattform. Fi slår fast i sin valplattform att de vill ha 30-timmars arbetsvecka, och har dessutom det gjort det till en så kallad prioriterad fråga.

Miljöpartiet framstår i sällskapet som modesta med ambitionerna om 35-timmarsvecka i sitt valmanifest.

Jag är djupt skeptisk till hur samhällets matematik ska gå ihop när dessa drömmare ska samsas om makten.

Drömmare får allt mer makt i svensk politik, på gott och ont. Gott på så sätt att gamla unkna strukturer utmanas, ont på så sätt att de mekaniska begränsningarna i samhällets gråbleka maskineri allt mer viftas bort som mindreröst- och klickgenererande angelägenheterän de färgglada resebroschyrernas löften om utopiska resmål.

Benjamin Franklin lär ha myntat uttrycket ”tid är pengar”. Pengar och tid är två sidor av samma mynt. Samhället tar ansvar för att samla in den del av vår arbetstid (i form av skatt) som krävs för att driva samhällsapparaten vidare mot välfärdsnirvana i den takt vi förmår.

Av de pengar arbetsgivaren betalar för den genomsnittlige skattebetalarens 40 arbetade timmar tar samhället för nuvarande ut pengar motsvarande 22,5 timmar, genom arbetsgivaravgifter och skatt på arbete.

Om du är en genomsnittlig skattebetalare och jobbar 40 timmar, jobbar du alltså 17,5 timmar för saker som blöjor, busskort och bananer. Resterande 22,5 timmar tar samhället ut i pengar (skatt på ditt arbete) för att vi ska ha ett samhälle som funkar.

Låt oss som ett tankeexperiment anta att du är en genomsnittlig skattebetalare och stanna kvar i tanken på dina skattepengar som din arbetstid.

Låt oss följa med dig ut i samhället genom din arbetstid och se vad du egentligen gör de där 22,5 timmarna som samhället får av dig. Hur mycket av din arbetsvecka lägger du exempelvis på att vara polis, sjuksköterska eller militär?

Här följer några exempel på vad du hinner göra för samhället under en normal arbetsvecka:

  • Dra på dig grönställ och öva krigskonst med försvaret  – 10 minuter.
  • Ta emot patienter i primärvården – 41 minuter.
  • Låna ut böcker på biblioteket – 5 minuter.
  • Undervisa gymnasieelever – 42 minuter.
  • Hjälpa arbetslösa till arbete på arbetsförmedlingen – 2 minuter.
  • Jobba på departement – 8 minuter.
  • Ta hand om rastlösa tonåringar på fritidsgård – 5 minuter.
  • Rädda människor ur brinnande hus i räddningstjänsten – 8 minuter.

Som jag ser det har vårt samhälle redan tänjt på gränserna maximalt åt två håll samtidigt: vi har ett maxat skattetryck i kombination med en välfärd som få vill banta ytterligare.

Att i det läget försöka ta bort en avsevärd del av den tid individen och samhället slåss om ur ekvationen, och tro att allt kommer rulla på som vanligt, är ett försök att trolla med knäna.

Titta på listan ovan; summerat motsvarar dessa 8 viktiga samhällsfunktioner bara ungefär 2 timmar av den genomsnittlige skattebetalarens arbetsvecka. Föreställ dig att ta bort 5 – 10 timmar ur ekvationen. Där någonstans ligger dagsformen i rödgrön populism.

Dagdrömmarna tror att ekvationen går att få ihop genom att de arbetslösa så att säga ”får bättre plats” på arbetsmarknaden om vi andra jobbar mindre.

Besvärande verklighetsdetaljer som rådande kompetensbrist och det faktum att massan av arbetslösa har dålig passform mot arbetsmarknadens sammansättning når inte fram.

Språkröret Åsa Romson kallade förslaget om 35-timmars arbetsvecka för ”plakatpolitik” på MP:s kongress så sent som förra året.

Den sortens oljud från verkligheten leder i nuläget som mest till att drömmarna reflexmässigt söker vänsterarmen efter snoozeknappen och somnar om.


Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.