Jag vill börja med att säga att jag är ense med Emilie Draper, som på SVT Opinion skriver att det råder en ojämn fördelning inom hårdrocken och att normativiteten där liksom inom de flesta andra musikgenrer är ett faktum.
Det är omöjligt för mig att bemöta detta på ett annat sätt.
Dock anser en liten del av mig att jag bör nämna att musik är en konst med fria uttryck och att det finns långt allvarligare håll att vända sig mot när det gäller normer.
Jag tar för givet att musiksättare inom public service är medvetna om problemet om det nu mot all förmoden, trots detta ganska massiva uppropet vi nu haft, skulle bli någon positiv förändring i musikutbudet.
Ingenstans i min första debattartikel uttalade jag mig negativt om mainstream, och detta har sin grund i det faktum att mainstream hårdrock är det jag personligen oftast lyssnar på.
Jag har aldrig begripit mig på detta pretentiösa tjafs om att rock och hårdrock skulle vara rebelliskt, stå utanför samhället och vara nån sorts ledstjärna för ens sätt att vara.
Det är naturligtvis möjligt att jag är en olärd hedning som inte begriper rockens innersta väsen, men å andra sidan vet jag vad jag gillar och det retar mig nåt förbannat att Sveriges Radio och SVT, som jag och hundratusentals andra är med och finansierar, har en policy som säger att jag och hundratusentals andra med mig inte ska få höra det.
Inte heller kräver jag ett entimmes hårdrocksprogram i veckan, det var en skämtsam avslutning på min artikel.
Jag har i verkligheten egentligen aldrig krävt något annat än balans, jämn fördelning och rättvisa. Detta eftersom jag visste att argument av typen ”Ja men jazzen då?” skulle komma.
Jag är medveten om att public service är usla även inom den genren, men å andra sidan sändes, som jag sa i min ursprungliga artikel, jazzprogrammet Smoke Rings varje onsdag i sju evigheter. Jazzfantasternaär naturligtvis välkomna att starta sin egen kampanj för rättvisa.
Återigen, jag kräver inte hårdrock på bekostnad av någon annan musikgenre, jag kräver bara balans, jämn fördelning och rättvisa.
SVT har ännu inte svarat på kampanjen, men Sveriges Radio har sagt att man i fråga om den mytomspunna musikpolicyn man gömmer sig bakom kan man tänka sig att ta upp den till diskussion högre upp.
Ett icke förbindande svar som jag väl lär bli tvungen att nöja mig med.
Men det svider att public service känner sig bekväm med att bidra till kulturell likriktning.
Jag vill att public service ska överleva genom utveckling och initiativ och mångfald. Inte dö av musikalisk skörbjugg.