DEN NYA REGERINGEN ”Statsminister, utrikesminister, finansminister och justitieminister är de poster som värderas högst. På dessa departement finner vi odelat moderata ministrar, inte mindre än sju stycken! De innebär att moderaterna styr över de, för dem, mest strategiska områdena.När det moderata pusslet så är löst får småpartierna ta det som blir över.” Det skriver fd jämställdhetsministern Margareta Winberg (S).
Finns det en inbördes rangordning i en regering där varje minister har en röst? Svaret är ja. Vi ser det på gårdagens utnämning där (m), som gjorde ett mycket bra val, inte bara har utökat sitt ministerantal, utan också, som tidigare, sett till att få de tyngsta, det vill säga de ”finaste” posterna. Dessa poster passar dessutom väl överens med de politiska prioriteringar som moderaterna har gjort.
Statsminister, utrikesminister, finansminister och justitieminister är de poster som värderas högst. På dessa departement finner vi odelat moderata ministrar, inte mindre än sju stycken! De innebär att moderaterna styr över de, för dem, mest strategiska områdena.
För den moderata omvandlingen av Sverige är det därutöver några politikområden som är särskilt viktiga. Det är socialförsäkringar där förra minister Husmark-Pehrsson nu gjort sitt och får lämna plats för kollegan Kristersson som skall förvalta och möjligen, efter den storm som var i valrörelsens slutskede, något lätta på det stränga regelverk som blev Husmark-Pehrssons fall.
”Arbetslinjen” är i fokus för (m) och för att styra upp och strama till regelverket kring arbetslösheten så har den försvunne Littorin (han glömdes fort mitt i valrörelsen…) ersatts av Hillevi Engström, också hon en lojal moderat som i Riksdagen drivit igenom alliansens, läs moderaternas, politik i Arbetsmarknadsutskottet.
Försvaret har av tradition tillhört högerns hjärtefrågor. Det avspeglas i att Tolgfors fortsätter chefa på försvarsdepartementet. Visserligen är det svenska försvaret avlövat men nu är det internationellt samarbete som gäller; och med bistånd, handel och allmän utrikespolitik alla med moderata förtecken så kopplar man helhetsgreppet.
När det moderata pusslet så är löst får småpartierna ta det som blir över. Lyckligtvis, för dem, så har de andra intressen. Att Maud Olofsson fortsätter med småföretagen och näringspolitiken var väntat. Dock utan vice statsministerhatten på. Den försvann med väljartappet. Eskil,jordbruksministern blev landsbygdsminister. Det skall nog blidka de gamla kärncenterväljarna bla i Norrland, som sett sitt parti gå högerut och hellre flirta med Stureplan än Robertfors… Centern, ”alliansens gröna röst” får behålla miljöministerposten som tack för att man nu gillar kärnkraft och för övrigt inte ”stör” de övriga i alliansen. Det blev som bekant rött kort för förra mandatperioden av Svenska Naturskyddsföreningen. En ny centerminister, Hatt, har fått den konstiga kombinationen IT och regioner. Känns något konstruerat. Men regioner låter nästan som regionalpolitik och det känner gammelcentern igen.
Också folkpartiet behåller sina hjärtefrågor, utbildning Björklund, som dessutom i kraft av sin storlek (nåja, allt är relativt) får titeln vice statsminister, jämställdhet Sabuni (kanske får vi se lite mer av den varan nu) och Ullenhag som får det tvivelaktiga nöjet att försvara demokrati och lika människovärde mot sverigedemokraterna. Det kan tolkas som känsligt eller klokt då folkpartiet är det parti som till och från tassat i utkanten av vissa av SD:s inställningar (läs medborgarskap, svenskkunskaper och burkaförbud).
Så vad blir det kvar? Jo det sociala. Här samlas tre kristdemokrater Hägglund, Larsson och Attefall och får ansvar för sjukvård, socialtjänst, äldreomsorg, barn, folkhälsa, bostäder och det civila samhället. Här skymtar man också det symboliska område som kd fått igenom; avdragsrätt för gåvor till välgörande ändamål. Men i den sociala korridoren vaktar Christensen (m) över det regelverk som är vardagen för sjuka, utförsäkrade hemlösa, missbrukare, fattiga barn och handikappade
Så har alla fått sitt. Reinfeldt har komponerat en regering som dels speglar moderaternas storhet, dels ger dem de tyngsta och för dem strategiska posterna och dels låter de övriga få något de gillar. Man gör ju sitt bästa resultat i sin bästa gren. Varför frångå den principen?