Det har nog inte undgått någon att Björn Söder (SD) numera är riksdagens andre vice talman. Det är helt brukligt sett till valets utfall.
Problemet är bara att han är sverigedemokrat, vilket har fått blodet att koka både i plenisalen och i medier. Mest uppmärksamhet har vänsterpartisten Rossana Dinamarcas t-shirt med texten ”SD = Rasister” fått.
Att samma Dinamarca tycker att det är fel att enbart skuldbelägga kommunismen verkar däremot inte vara något problem. Det blev uppenbart när jag delade en bild på en tröja med texten ”V = Mördare” och siffror på hur många som dött under kommunistiska diktaturer.
Som svar fick jag en mängd kommentarer av typen ”det är längesen” och ”vänsterpartister hyllar faktiskt inte utrensningar”.
Det är runt tio år sedan dåvarande statsminister Göran Persson beordrade sin blockkamrat Lars Ohly att sluta kalla sig kommunist. Det var anmärkningsvärt med tanke på att Vänsterpartiet Kommunisterna strök sista halvan av partinamnet redan 1990, då man officiellt gjorde slut med kommunismen.
Ohly med vänner hade alltså haft gott om tid att bli salongsfäiga, men många vägrade tydligen att tvätta blodet från händerna.
I dag är det fortfarande helt ok att titulera sig ”kommunist”. I flera kretsar ses det till och med som arbetarromantiskt och belevat. Inte minst bland journalister där närmare åtta av tio röstar vänster i någon form.
Uppenbarligen är det inte heller någon konflikt mellan att vara höginkomsttagare och bo i mångmiljonvåning på Södermalm i Stockholm samtidigt som ett proletärhjärta klämtar i bröstet.
Men problemet slutar inte med den upplysta eliten. Också hos den bredare allmänheten är det fullt legitimt att krama kommunister. Även om de allra flesta drar sig för att själva komma ut ur den knallröda garderoben ser man med tämligen blida ögon på dem som gjort det.
Exempelvis tycker supportrarna att det är befogat med våld mot polisen och demonstranter som är av avvikande uppfattning. Man kan till och med sträcka sig så långt som att just polisen är fascister enkom för att de gör sitt jobb och skyddar dem som fått demonstrationstillstånd.
Och i sociala medier sluter hejarklacken upp och hyllar de demokratifientliga strömningarna.
Man kan undra hur många Facebookvänner man skulle ha kvar om man plötsligt sympatiserade med en annan icke-demokratisk ideologi, som nazismen.
Alla är naturligtvis inte svurna fiender till demokratin. Med undantag av några gamla romantiserande uvar och yngre revolutionärer lär merparten lida av klassisk historielöshet.
Den vedertagna uppfattningen är att nazisterna var bovarna och kommunisterna de goda. Det är en vulgär uppfattning med tanke på att det inte fanns några större människovänner i något av lägren.
Tittar man på statistiken ser det mörkt ut för den goda kommunismen i världshistorien.
Räknat i lik hamnar siffran på uppemot 100 miljoner offer. För att sätta det i perspektiv beräknas Spanska sjukan, den pandemi som bragt flest om livet i mänsklighetens historia, på sin höjd tangera kommunismens body count.
Hur det kan vara eftersträvansvärt att dela ideologi med och känna sympati för mänsklighetens fiender är och förblir för mig en gåta.