Foto: Victor Lundberg / TT
Debattinlägg

”Det kallas kvinnohat och dess upphov kallas patriarkat”

Jul ·

”Hur ska vi förstå mäns våld mot kvinnor som ett ofantligt utbrett samhällsproblem när det ständigt beskrivs som extrema fenomen?”, skriver Unni Drougge.

Varje kvinna vet exakt när det är läge att vara rädd för en man. Förändringen sker blixtsnabbt och ger henne kalla kårar.

I det ögonblicket vet hon att ingenting därefter blir som förr. Den här julen kommer många kvinnor att överraskas av sanningens ögonblick.

Högtider med positiva förväntningar lämpar sig nämligen särskilt väl för att låta masken falla, gärna i sällskap med tomten. Ett vackert inslaget paket med lyxiga underkläder kan likaså bädda för ett bryskt uppvaknande.

Sanningens ögonblick kräver dock inga knytnävar. Grovt våld har en lång startsträcka, så hårdhandskarna behöver inte plockas fram förrän senare.

Till att börja med kan det räcka med att slå sönder en efterlängtad julstämning som kvinnan förberett i veckor. Då håller sig också lagens långa arm utom räckhåll.

För vad ska polisen göra åt en man som bara vält omkull ett julbord under ett av alla de gräl som hör julen till, eller hånat sin sambo för att hon såg tjock och klumpig ut i de sexiga underkläderna han gav henne i julklapp?

Hur ska polisen kunna tro på att han tvingade henne till sex när hon själv klätt sig i det nya raffsetet?

Nej, kvinnan som just drabbats av sanningens ögonblick vet sällan vart hon ska vända sig, och efterhand börjar hon tro att mannen har rätt i att hon inbillar sig saker.

Allt hon vill är att förstå varför han hatar henne så.

Att vilja förstå är hon för övrigt inte ensam om. Omvärlden tycks aldrig tröttna på att försöka lösa gåtan bakom manliga våldsverkares illdåd.

Vare sig de heter Sture Bergwall, Charles Manson eller Ted Bundy studeras de med samma närsynta fascination, vilket genererar långa rader av böcker och filmer om deras liv.

Medierna betraktar med förkärlek mäns våld mot kvinnor som dramatiska, isolerade händelser, där tonvikten läggs på fall med dödlig utgång eller på smaskigt skildrade våldtäkter där gärningsmän och offer är obekanta med varandra.

Hur ska vi då förstå mäns våld mot kvinnor som ett ofantligt utbrett samhällsproblem när det ständigt beskrivs som extrema fenomen?

Hur ska en kvinna kunna förstå att elaka ord, spottloskor eller förnedringssex i den äkta sängen är förstadier till det dödliga våld hon läser om i tidningarna?

Istället kryper mannens hat innanför skinnet på henne tills hon börjar hata sig själv. Och det är detta självförakt som gör att kvinnor stannar kvar i farliga relationer.

Under julen kommer kvinnojourerna som vanligt att bli överfulla. Många av de stödsökande kvinnorna har utstått hugg och slag i åratal, kanske i decennier.

Många har säkert också i det längsta hållit fasaden uppe, försökt förstå varför han slår och hoppats att han åter ska bli den man de en gång älskat om de bara ändrar sig ännu lite till för att förtjäna hans kärlek.

Men egentligen såg de sanningen redan första gången då hatet lyste ur hans ögon, sanningen som varenda jourkvinna känner till: att kärleken dog exakt vid den tidpunkt då den förvandlades till rädsla och att den aldrig någonsin kan återvända.

Detta är vad jag vill säga till alla kvinnor och tjejer som just den här julen kommer att få uppleva sanningens ögonblick. Han hatar dig inte för vad du gör, utan för vad du är.

Det kallas kvinnohat och dess upphov kallas patriarkat, mer finns inte att förstå.

Och den som skrämmer dig kan inte älska dig, liksom att du inte kan älska den som skrämmer dig.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.