Ingenting försvarar de groteska hot som riktas mot kvinnliga journalister. Men samtidigt håller ”män som hatar kvinnor” inte som förklaringsmodell för det näthat som skildrades i Uppdrag Granskning. Glappet mellan medieredaktionerna och mannen på gatan är som störst i skärningspunkten feminism och invandring. Så länge synen hos den politiska och mediala eliten är hegemonisk kommer de som befinner sig i medieskugga att protestera, skriver Oscar Swartz inför kvällens Debatt.

Det är lätt att tro att ”män hatar kvinnor” när man i Uppdrag Granskning får höra kvinnliga journalister läsa upp ytterst obehagliga meddelanden. Reportaget var nyttigt – och förhoppningsvis kan det få män(niskor) att tänka efter innan de häver ur sig saker som andra kan må mycket dåligt av.

Några som konfronterades menade att de ”i stridens hetta” eller när de tagit ett glas klämt ur sig saker som de inte bokstavligen menade. Vilken ”strid” då, kan den nyfikne undra? Är det faktiskt så att män hatar kvinnor sådär i allmänhet?

Som publicist startade jag internetföretag redan 1994, och predikade befrielsepotentialen hos detta nya medium: Alla skulle kunna yttra sig och bli hörda utan att ha tillgång till kapital eller ha passerat genom redaktörers nålsöga. Som kommunikationsfrihetsaktivist är jag intresserad av ställen där man finner ofiltrerad kommunikation mellan människor.

Ett allt större glapp håller på att uppstå mellan Sveriges medieelit och (oftast) mannen på gatan. Speciellt på två områden är glappet rejält: i synen på en viss typ av feminism samt synen på invandring från vissa kulturer.

Synen hos den politiska och mediala eliten är på dessa områden närmast hegemonisk. Tidigare uttrycktes glappet i tidningarnas kommentarsfält, men de stängdes allt oftare vid vissa ämnen och kräver nu exempelvis Facebook-inloggning.

I denna medieskugga frodas nu andra ställen för diskussioner, med Flashbacks forum som det mest uppenbara exemplet. Samtidigt har en sorts alternativa nyhetsbyråer uppstått: Avpixlat, Fria Tider, Realisten.

Som kulturchef på Aftonbladet sitter Åsa Linderborg på en av Sveriges mest inflytelserika mediepositioner. För ett par månader sedan bestämde hon sig för att ”stoppa skiten”, som hon uttryckte det i en omtalad programförklaring. Med juridikens hjälp ville hon undersöka om det gick att stänga ned just de sajter där de medieskuggade hängde.

Inget försvarar de groteska hot som framförts mot Linderborg och många av hennes kolleger. En del av dem borde absolut bli polisiära frågor. H&M och andra företag kommer säkerligen att skaffa sig en vettig policy för sociala medier efter Uppdrag Gransknings reportage. Men att främst diskutera hur man skall spåra upp och sätta dit folk som uttrycker sig tölpigt? Det leder fel.

Paradoxalt nog finner vi på de ovannämnda sajterna delvis en stolthet över modern svensk jämställdhet mellan könen, över rättsstaten och välfärdsstaten. Många uttrycker oro inför ekonomiska påfrestningar, men kanske ännu mer för utomrättslig rättsskipning inom kulturer som de uppfattar som starkt kvinnokontrollerande. Rätt eller fel – medieskuggan verkar föda agg mot dem som tydligast för fram de allenarådande åsikterna.

Svenska medier behandlar vissa ämnen slagordsmässigt. För ett par dagar sedan toppade en kvällstidning hemsidan med att en lokalpolitiker sagt att ”Sexköp är okej”. En dag senare hade han tvingats avgå. I Tyskland har vänsterfeminister drivit fram legalisering av prostitution eftersom de anser att det ligger i just sexsäljande kvinnors intresse att ”sexköp är okej”.

I Sverige har vänsterfeministerna som bekant gått åt motsatt håll – och patologiserat och kriminaliserat sexköpande män som grupp.

Eliterna är enade runt Sveriges högst egna sanning på den punkten. Författaren och debattören Petra Östergren har beskrivit hur hon gick från att vara hyllad feminist till att mötas av protester när hon vågade visa sig på konferenser och möten. Orsaken var hennes bok Porr, horor och feminister, där hon ifrågasatte svensk radikalfeministisk ortodoxi.

Ett par debattörer, Pelle Billing och Pär Ström, hävdade att det inte är lätt att vara man idag. De blev så utmobbade av etablerade journalister i sociala medier att de checkade ut från debatten.

Många män blir trängda i ett nätverkssamhälle där kommunikativ förmåga vinner. Man kan delvis förstå skymfandet, hoten och överorden i Uppdrag Granskning som de medieskuggades protest, ett vrål av maktlöshet. Skärningspunkten feminism och invandring blir värst utsatt, eftersom det är där glappet mellan markfolk och elit är som störst.

Sexism finns förstås – och den blir obehagligt tydlig i hur hatet formuleras av dem som inte har en plattform med bildbyline. Men att förklara hela ”näthatet” med att ”män hatar kvinnor” duger inte. Svenska medieredaktioner måste se sin egen roll i det hela. Gillar de egentligen en värld där de själva inte får styra hela debatten?