En av den svenska alt-right-rörelsens förgrundsfigurer, Jan Sjunnesson, slår in vidöppna dörrar i sin replik på min analys av SDs ideologi. Eftersom varken jag eller – mig veterligen – någon annan vill inskränka SDs rätt att yttra sig är hans långa utläggning om fördelarna med yttrandefriheten överflödig i denna diskussion.
Samtidigt är Jan Sjunnessons anklagelser om att man försöker tysta SD väldigt symptomatiska för den politiska rörelse som han är en aktiv del av. Det finns en utarbetad strategi bakom dessa påståenden om att ”vanligt folk” inte får uttrycka sina åsikter om framförallt invandringen och att ”etablissemanget” vill begränsa deras och SDs yttrandefrihet.
SD – precis som systerpartierna Front National i Frankrike eller Afd i Tyskland – påstår alltid att ”etablissemanget” inte vill diskutera deras frågor och att de motarbetas i media. För att framstå som ett anti-etablissemangsparti är det nödvändigt att påstå att partiet motarbetas. Inte heller är det sant att de frågor som SD driver inte diskuterats tidigare.
Redan innan SD hamnade i riksdagen drev exempelvis Nalin Pekgul (S) och Nyamko Sabuni (L) frågor om hedersvåld, kvinnlig könsstympning, moralpoliser i förorten och vikten av att slå vakt om det öppna samhällets värderingar.
Det SD strävar efter är något helt annat än en kritik av vissa inslag i vårt samhälle. De vill avskärma Sverige från omvärldens influenser och själva avgöra vilka som ska räknas till den ”svenska nationen”. SD har en genomtänkt ideologi och ett program som syftar till att skapa ett helt annat samhälle än det vi har i dag.
För SDs svans i sociala media är metoden rasism, felaktiga uthängningar, organiserat hat mot privatpersoner, rena lögner och trollbeteende på nätet. I deras miljö sorteras och bedöms människor alltid utifrån etnicitet. Ett exempel i en rad av flera är en artikel publicerad den 16 april i år på Avpixlat, där judarna hängs ut som ansvariga för mångkulturalismen.
SDs ideologi är den exkluderande nationalismens som går tillbaka till den tradition i europeisk idéhistoria som benämns för ”mot-upplysningen”. Men det finns även likheter med apartheidideologin, något som Lennart Nordfors analyserat i Upsala Nya Tidning. SD är det öppna samhällets motpol.
Men Jan Sjunnesson har rätt i en sak, mycket av nästa valrörelse kommer att ske på sociala media.
På 1930-talet hade kommunismen och nazismen radion som nytt instrument för sin propaganda. I dag har den organiserade nationalpopulismen sociala media att använda. De lämpar sig ypperligt för rykten, halvsanningar och rena lögner att sprida. Där kolporterar Jan Sjunnesson och hans kolleger ut vår tids propaganda för att hetsa mot allt det som de själva har förutbestämt inte ingår i ”den svenska nationen”.
Det är ingen vacker syn, men så ser vår tids idékamp ut. Den står mellan nationalpopulismen och dem som försvarar det öppna, kosmopolitiska samhället.
