En journalist frågade mig i samband med den isländska finanskraschen 2008 varför islänningar hade flest skatteparadisbolag i världen per invånare. Jag svarade spontant att skälet är uppenbart: ”Ni har varken en regering eller myndigheter som vågar göra något åt saken”.
Jag talade av egen erfarenhet. Som OECD-anställd åkte jag jorden runt i tio år och granskade skatteparadisens lagstiftningar, översynsmyndigheter och finanssektorer.
Jag känner väl till symptomen när delar av statsapparaten i praktiken inte fungerar.
Skatteparadis kan ofta se bra ut på papperet. Jurisdiktioner som brittiska Jungfruöarna eller Caymanöarna har i princip samma organisatoriska uppbyggnad och regelverk som Storbritannien.
Problemet är bara att reglerna tillämpas selektivt och är fulla av kryphål.
Den finansiella eliten håller öarnas politiker, myndigheter och domstolar i ett järngrepp och försöker någon göra någonting åt saken hamnar man i frysboxen.
Till slut tvingas hela befolkningen att anpassa sig till den avmoraliserade kultur som genomsyrar skatteparadisets politik och ekonomi.
Jag slås gång på gång av hur förvånansvärt lik situationen blivit i Sverige. Trots ständigt återkommande skandaler i mångmiljardklassen förblir politikerna i handling passiva.
Finansinspektionen väljer efter långdragna utredningar att titta bort och Skatteverket begraver de problem det inte förmår åtgärda.
Om regeringen någon enstaka gång tar mod till sig och föreslår åtgärder på skatteflykts- eller penningtvättsområdet som går en ynka millimeter utöver vad EU påtvingat oss, slår den privata sektorns organisationer tillbaka med full kraft och tvingar regeringen till kapitulation.
Den privata sektorns järngrepp över den svenska statsapparaten i kombination med politikers och myndigheters abdikation skapar – precis som i skatteparadis – ett klimat av att ”allt är tillåtet”. Mot denna bakgrund är egentligen Swedbankavslöjandet inte särskilt förvånande.
Swedbank har inget att frukta i Sverige, vilket leder till att bankens ledning bekymmerslöst och amoraliskt bortser från brottsrisker för att tjäna grova pengar.
I den mån penningtvättsarbete bedrivs går det i minst lika hög grad ut på att sopa igen spåren från, som att faktiskt leta efter, misstänkt penningtvätt.
Att Swedbanks ledning nu ändå tillsätter en extern penningtvättsutredning efter avslöjandet bottnar inte i någon rädsla för motåtgärder från regeringens eller Finansinspektionens sida.
Det är enbart Swedbanks aktieägares befogade rädsla för amerikanska straffåtgärder som framtvingat utredningen.
Huvudskälet till att Sverige börjat ikläda sig skatteparadisets typiska attribut är att skatteparadissektorn håller på och äter sig allt längre in i vår samhällsapparat.
Både Swedbankavslöjandet och andra avslöjanden som Panamadokumenten och paradisläckan visar att skatteparadisindustrin håller på att bli en integrerad del av vår ekonomi – inte minst i det svenska bankväsendet.
Legitimeringen av denna industri kommer dock till priset av en avmoraliserad ekonomi, abdikerande förvaltning och en urholkad skattebas.
Det borde vara uppenbart för det svenska politiska etablissemanget att denna utveckling inte håller i längden. Likväl vågar de inte göra något åt saken.
I stället för att gå till botten med problemen, och oavsett antalet skandaler, upprätthåller politikerna skenet att allt är i sin ordning i huset Sverige. Skattebortfallet som skatteparadisindustrin orsakar kompenseras med ständigt nya nedskärningar i offentliga funktioner och välfärdssystemen.
Det går emellertid bara driva denna process så långt. Till slut når vi en ”tipping point” när korthuset faller. Den accelererande populismen och gula västarnas uppror i Frankrike ger oss redan nu en föraning om vad som väntar inom en snar framtid.
