I dag, den 1 september 2019, är det 80 år sedan andra världskriget inleddes genom att Tyskland invaderade Polen. Få händelseförlopp och skuldförhållanden i vår nutidshistoria är lika lätta att uttala sig om.
Det var Adolf Hitler som började, det var han och hans regim som bar det fulla ansvaret. Varje tolkning som lägger skulden på andra axlar är att betrakta som historieförfalskning.
Men det finns också en annan vinkel till en förståelse av krigsutbrottet. Att tyskarna angrep Polen var helt följdriktigt, med tanke på deras aggressionspolitik i Östeuropa, men att Storbritannien och Frankrike skulle hjälpa polackerna genom en krigsförklaring mot Tyskland låg inte alls i linje med hur dessa stater hade agerat under de senaste åren.
Varför dröjde det så länge innan britter och fransmän grep till vapen mot nazismen? Borde de ha agerat tidigare?
Den senare frågan kan i dag, mot bakgrund av vårt historiska facit, besvaras med ett entydigt ja.
Storbritanniens och Frankrikes utrikespolitiska agerande fram till 1939 tillhör modernhistoriens mest ödesdigra fiaskon.
Vid flera tillfällen hade London och Paris kunnat dra i bromsen och stoppa Hitler – när han remilitariserade Rhenlandet, när han anslöt Österrike till Tyskland, när han annekterade Sudetlandet och senare Böhmen-Mähren, och så vidare. Men så skedde inte, och under tiden kunde Wehrmacht och Luftwaffe rustas upp till världskrigspotential.
Hur hänger detta ihop?
Att västmakterna i det längsta höll fast vid sitt icke-agerande mot Tredje riket berodde framför allt på minnena av första världskrigets helvete.
Västeuropén i gemen var pacifist. Hon ville inte tillbaka till skyttegravarna.
Den rådande politiken, som brukar kallas appeasement, ”blidkande” eller ”lugnande”, syftade till att undvika ett nytt storkrig till nästan vilket pris som helst, även om det innebar långtgående eftergifter till ondskan.
Denna hållning åtnjöt länge starkt stöd i samtliga politiska läger. Liberalen Lloyd George, som varit brittisk premiärminister under första världskriget, uttryckte sympati och förståelse för Tyskland; 1936 for han till och med dit och kom väl överens med Hitler.
Inom Labour fanns ett kompakt motstånd mot upprustning – man förespråkade istället en internationalistisk politik som fokuserade på kollektiv säkerhet inom ramen för Nationernas förbund, FN:s bräckliga föregångare.
De konservativa höll med. Man ville ha reformer som underlättade nöden och motverkade depressionens följdverkningar.
Att i det läget bygga stridsflygplan och tanks och rusta upp flottan var högst inopportunt. En av få arga kritiker mot fredspolitiken var Winston Churchill, men hans karriär hade spårat ur och hans inflytande över regeringspolitiken var obefintligt.
Så sent som 1938 vägleddes västmakternas utrikespolitik av appeasementtanken.
Det kändaste symboliska uttrycket är den brittiske premiärministern Neville Chamberlains tal den 30 september, efter hemkomsten från Münchenöverläggningarna.
Till församlade journalister förklarade Chamberlain att det beslut som gav Hitler rätt att annektera Sudetlandet bara var att betrakta som ett preludium till ett mycket större avtal som skulle skänka fred till hela Europa – ”fred för vår tid.”
Några månader senare rasade allt samman. Efter den tyska ockupationen av Böhmen, Mähren och Memelområdet var det uppenbart att pacifismen hade nått vägs ände.
När det stod klart att Hitler också hade planer på att annektera fristaten Danzig och förena Ostpreussen med resten av Tyskland övergav västmakterna sin strategi och beredde sig på krig.
Storbritannien och Frankrike förpliktade sig att skydda Polen om Tyskland skulle angripa landet.
I och med det riskerade Hitler, om han angrep Polen, att tvingas utkämpa ett tvåfrontskrig, alldeles som Tyskland gjort under första världskriget. Alltså gjorde Hitler en oväntad diplomatisk manöver. Den 23 augusti 1939 slöt han en icke-angreppspakt med Sovjetunionen.
Hitler fick fria händer i västra Polen och Stalin kunde göra som han ville i Finland, Baltikum, östra Polen och Rumänien.
När uppdelningen av Östeuropa var avslutad gick Hitler till aktion. Den 1 september 1939 invaderades Polen.
Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig, men då var det för sent. Tragedin gick inte att hejda. Ett krig som kunde varit över på ett par veckor eller månader – om man agerat 1936 eller 1938 – drog ut på tiden i flera år och vållade osannolika katastrofer för en hel värld.
Sensmoral? Vänta inte för länge. Att låta maktlystna diktatorer få fritt spelrum på omgivningens bekostnad är något av det dummaste världssamfundet kan göra.