Det finns någon slags utbredd missuppfattning om att en komplimang alltid ska tas emot som något bra. Att avsändaren alltid har goda avsikter. Att mottagaren alltid ska vara tacksam.
I sin krönika i Helsingborgs Dagblad klargör Ola Olofsson att han dras till kvinnor i det offentliga rummet. Han skriver att han är gift, så hans motiv är då automatiskt ädla menar han, för han är ju inte ute efter att flörta.
När man läser hans text förmodas man fatta att det är kvinnor som han är sexuellt attraherad av rent generellt. Han tittar på dem. Han granskar dem. Han bedömer dem. Det kallas för objektifiering och innebär att man ”reducerar en person eller grupp till ett passivt föremål för handling”.
Nu till Olas problem. Och vårt. Han börjar nämligen fundera på hur han ska kunna närma sig nästa kvinna som fått honom att ”haja till” och ge henne, vad han tycker, är en komplimang. Om något som han bestämt sig för att han gillar hos henne.
“Det går inte, du kommer att verka jättekonstig!”, sa en kvinnlig kollega när Ola frågade hur han ska gå tillväga för att leverera komplimangen. ”Det måste gå!” blev Olas slutsats.
Ola, och andra män med honom, tycker att det är viktigare att de ska få granska, bedöma och sedan leverera sitt utlåtande om kvinnors utseende än att dessa kvinnor kan uppleva både granskningen, bedömningen och utlåtandet som obehagligt eller av andra skäl oönskat.
Det är viktigare för Ola att få säga vad han tycker om någon, än att denne någon då tycker att han är obehaglig, äcklig eller något annat. Varför ska hans vilja att kommentera kvinnors utseende trumfa det obehag som kan uppstå hos dessa främmande kvinnor?
Ola kommenterar vidare sin text ”Jag är också medveten om att många kvinnor dagligen får ta emot all möjlig skit från idioter till män, men om vi andra ger upp och slutar försöka, då kan vi lika gärna lägga ner.”
Jag förstår inte varför män inbillar sig att de måste försöka något alls. Det är någon slags villfarelse att kontakt inte kan uppstå mellan människor om en man inte säger saker om eller till en okänd kvinna i offentliga rummet.
Jag kan upplysa er om att kvinnor är kapabla att interagera med människor. Vi behöver ingen ”hjälp på traven”.
Sexuella trakasserier, hot om våld och våldtäkter är vanliga inslag i vårt samhälle, och har statistiskt sett drabbat de flesta tjejer i någon grad.
Jag, som 30-årig kvinna, har granskats, bedömts och kommenterats tillräckligt för att hellre slippa alla kommentarer i det offentliga rummet än att gå miste om en ”icke-hotfull” sådan.
Det finns ingen som helst möjlighet för mig att veta om du som främmande man är obehaglig men ”harmlös”. Eller om du är som den där snubben som smygfotade mig på perrongen.
Eller som han som satt i en bil utanför mitt hus i veckor. Kanske är du som mannen som följde efter mig när jag gått förbi honom på gatan. Han ropade på mig, jag svarade inte. Han följde efter ner genom spärrarna i tunnelbanan, kom fram och sa att han ”gillade mig” och att jag ”hade fina ögon”.
Jag skakade av mig honom, men satt med nycklarna i handen och kände mig otrygg tills jag kommit hem och låst ytterdörren om mig.
Jag är inte speciell för att jag råkat ut för de här sakerna. Jag är kvinna. Och män ser mig som ett objekt.
Ola, dina ”komplimanger” gör ingenting för en ökad jämställdhet eller för att kvinnor i alla åldrar ska känna sig tryggare.
Det spelar ingen roll att du tycker att du är snäll. Eller att du är gift.