För tre år sedan, 2012, beslöt FN att utnämna 15 juni till ”Elder Abuse Day” det vill säga den dag då vi ska uppmärksamma det våld, de övergrepp årsrika människor utsätts för.
Det är så vanligt att Världshälsoorganisationen kallar det ett folkhälsoproblem. Minst fem-sju procent av de äldre drabbas enligt den forskning som gjorts. Så även i Sverige.
Men problemet är dolt, man talar inte om det. Kanske för att det är annorlunda än det våld som fått och får mycken berättigad uppmärksamhet, nämligen mäns våld mot kvinnor och barn.
I den årsrika generationen är också män utsatta och våldet och övergreppen har annan karaktär. Här handlar det om våld och övergrepp när den ena maken blivit sjuk, kanske dement, och den friske maken inte orkar med att vara anhörigvårdare.
Det handlar också om söners och döttrars övergrepp: finansiella för man vill åt föräldrarnas pengar, kanske på grund av missbruk, samt fysiska övergrepp och psykiska i form av kränkningar av olika slag.
I slutet av 1980 talet togs problemet upp på nordisk nivå men de åtgärdsförslag som lades fram gjorde få avtryck i den svenska politiken.
Margareta Winbergs Nationella råd uppmärksammade frågan 2003 men inte heller det hade någon effekt.
Motioner till riksdagen och riksdagens utfrågning 2009 ledde så småningom, 2013, till ett tillkännagivande att regeringen under 2013 skulle återkomma med en samlad redovisning till riksdagen om vilken strategi man har valt för att motverka våld mot äldre.
Strategin presenterades 18 juni 2014. Den ingår som en del av satsningen på att stödja en strukturerad och långsiktigt fortgående kvalitetsutveckling inom vård och omsorg för äldre personer.
Den är tänkt att inspirera kommuner till en ambitionshöjning och kvalitetsförbättring av arbetet med att förebygga, upptäcka och hantera våld mot äldre som förekommer inom vård och omsorg. Men den inbegrep inte rättsväsendet vilket är en klar brist.
När jag ställde fråga till barn-, äldre- och jämställdhetsministern om att inbegripa rättsväsendet blev svaret att rättsväsendet redan idag har till uppgift att arbeta aktivt med dessa frågor.
Erfarenheten visar emellertid att så inte alltid är fallet bland annat på grund av bristande kunskap om hur man bäst kan hjälpa brottsoffren och hur man kan samarbeta med socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Därför borde rättsväsendet inkluderas i den nationella strategin för att understryka dess ansvar för att förebygga och hjälpa årsrika människor som utsatts för våld och övergrepp i nära relationer samt att samverka med vården och omsorgen.
Det är dessutom få kommuner som arbetar efter den strategi som Alliansregeringen la fram för vården och omsorgen att arbeta efter. Efter möte med Sveriges kommuner och landsting (SKL) häromdagen inser jag att inte heller SKL har frågan på sin agenda.
Att inte ta våld och övergrepp mot äldre på allvar anser jag är ren och skär åldersdiskriminering.
Sverige måste vakna för det problem som drabbar årsrika människor. Andra länder i och utanför EU har gjort det, till exempel Nederländerna, Storbritannien och USA.