Den 27 juli 2018 hände det som inte får hända, något som förändrade livet. Min syster Julia föll genom ett sönderrostat gallergolv i LKABs pelletsverk i Svappavaara, ner mot sin död. 

Sedan dess kan jag kan inte låta bli att reflektera över hur arbetsgivare förhåller sig till arbetsmiljö och säkerhet, och hur detta belyses i media.

Jag reagerade starkt på professor Jan Johanssons uttalande om de tragiska dödsolyckor som drabbat Norrbotten. Generell statistik presenteras i ett ämne där generaliseringar inte hör hemma. 

Dödsolyckorna bär var och en på sin historia. Bakom statistiken finns individer som slagits i spillror tillsammans med sina drömmar om framtiden. Kvar finns anhöriga, vänner och kollegor som läser medias rapportering om hur arbetsgivare och samhällsfunktioner förhåller sig till det tragiska.

Jag ifrågasätter hur man talar om bristande erfarenhet.

För mig är det en fråga om arbetsgivarens ansvar. Ingen nyanställd kan förväntas besitta samma erfarenhet som någon med många års anställning. Men de måste ha en chans att överleva på jobbet trots att de är nyanställda.

Det är arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla adekvat inskolning i arbetsuppgifterna.

Det är arbetsgivarens ansvar att upprätthålla respektabla arbetsvillkor.

Det är arbetsgivarens ansvar att upprätthålla ett öppet klimat i sina verksamheter där de anställda ges möjlighet att efterleva säkerhetsrutiner.

Mentaliteten idag tycks omvänt gå ut på att skrämma anställda till tystnad och till att inte vara besvärliga. Säkerhet på arbetsplatsen är en fråga om attityd och förhållningssätt, och fortplantas likt ringar på vattnet.  

Jag ifrågasätter tolkningen av statistiken. 

Det förmedlas att det är ”vanligt att unga dör på jobbet”, men det betyder inte nödvändigtvis att det skulle bli färre dödsolyckor om unga inte jobbade inom dessa yrkesområden. Det hade bara varit någon annan som befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. 

Någon annan hade gått över den sönderrostade tillträdesvägen som blev min syster Julias död. Någon annan än Niklas hade arbetat med grävskopan som föll över honom. Någon annan än Patrik hade fått ström genom kroppen.

De unga tar vid där de äldre inte orkar längre. Inom tung industri slits våra kroppar snabbare än på ett kontor. Erfaren personal omplaceras till reträttplatser för att deras kroppar slitits ut innan de når pensionsålder.

Det är skillnad på att prata om säkerhet och att agera för den. Lägg undan stolthet, prestige och alltför kortsiktiga lösningar till förmån för de anställdas säkerhet, för långsiktighet och för verksamhetens rykte. 

Arbetsgivare: Bra kan bli bättre, tillsammans kan vi bli bäst. Inspireras, lär av – och med – varandra istället för att skylla ifrån och skuldbelägga. Ta lärdom av allt det fruktansvärda. Låt dem inte ha dött förgäves.

Vilka avtryck sätter en arbetsplatsolycka? Hur präglas medvetenheten, attityden och den framtid som vi tillsammans ska möta?

En dödsolycka kommer aldrig någonsin att vara okej. Lika lite som det är okej att klandra de anställda för slarv och okunnighet. Tala om dem med vördnad och respekt. Det är det minsta ni kan göra för dem som dött på grund av de arbetsförhållanden ni erbjuder. 

Jag uppmanar er att ta väl hand om – och investera i – den arbetskraft som ännu finns till förfogande i era industrier.

Det handlar om unga, starka, friska, levnadsglada människor med hela livet och alla dess möjligheter framför sig. De flyttar inte, vidareutbildar sig, väljer inte skonsammare yrken och karriärer. De väljer ER som arbetsgivare. Än så länge.